Till skillnad från kollegan Strand finner jag mig ofta sträckläsa och uppskatta s.k deckare.
Jag tycker egentligen inte att genrer är speciellt intressant. Är något bra så är det bra oavsett vilken genre det sägs tillhöra. När det gäller just deckare är denna genre idag oerhört mångfacetterad. Där ryms så många olika stilar och jag skulle vilja påstå att den definition som kollegan Jonsson funnit på Wikipedia inte längre håller.
Under min höstsemester har jag läst tre relativt nya svenska böcker genrebestämda och uppställda på vårt biblioteks deckaravdelning och här kommer mina tankar kring dessa.
Först ut är Arne Dahls Efterskalv. En tunnelbanevagn sprängs i Stockholm och terrorismen har kommit till Sverige. Riktigt så enkelt är det givetvis inte, men A-gruppen involveras i utredningen som i sann Arne Dahl-anda innehåller många spår och vändningar. Precis som i de tidigare böckerna blandar Dahl ren action med en spännande utredning. Allt med en viss humoristiskt distans. Och likt de andra delarna i serien ligger Dahls/Arnalds kärlek till musik som ett ledmotiv även i denna bok (ett grepp som även skotten Ian Rankin använder sig av). Bedriver då Dahl samhällskritik? Nja, låt mig säga att Dahl skriver kriminalromaner där huvudpersonerna har vardagliga funderingar kring livet och samhället. Även om boken inte håller Arne Dahlsk toppklass är den dock ett måste för oss som följt alla tio huvudpersoner i A-gruppen genom deras personliga utvecklingsresor. Sålunda rekommenderar jag er att läsa böckerna om A-gruppen kronologiskt (serier ska alltid läsas kronologiskt, finns inte rätt bok i ordningen inne, välj en bok av någon annan författare!)
Arne Dahl är psedonym för litteraturvetaren och skribenten Jan Arnald och många blev förvånad när det avslöjades att Arnald var deckarförfattaren Dahl. Arnald skriver också ”vanliga” böcker och är i år också aktuell med Maria och Artur om paret Lundkvist.
Något helt annorlunda, men ändå enligt expertisen (dvs förlag, bibliotekarier och recensenter) en deckare, är Kristian Lundbergs
Grindväktaren. Lundberg är kanske mest känd som poet och Augustnominerades i fjol för poesissamlingen
Job.
När poesin inte räckte till för att beskriva ett Sverige i sönderfall bestämde han sig för att skriva en serie böcker med kommissarie Nils Forsberg. Serien är tänkt att bli fem böcker och detta är bok nummer två.
Det här måste vara det närmaste poesi man kan komma utan att skriva poesi. Lundberg skriver inte direkt om ett brott, utan brottet och det kriminella är möjligen det Sverige som krackelerar, en nation som vittrar sönder, ett Sverige som många inte vet existerar. Detta beskriver Lundberg med ett språk som fullkomligen elektrifierar och denna elchock gör att du som läsare inte kan släppa taget om boken förrän sista sidan är läst. Men luras inte att tro att boken har något slut. Denna bok har varken början eller slut, den är ständigt pågående. Lundbergs böcker om Nils Forsberg har alla möjligheter att nå klassikerstatus.
Läs och känn skräcken över det mänskliga varat.
Så till duon Roslund/Hellström och deras Box 21. Denna bok äcklar mig. Nej jag tar tillbaka det, vetskapen om att bokens ämne utspelar sig i verkligheten någonstans i detta land just nu när du läser detta, äcklar mig. Unga baltiska kvinnor lockas/luras till Sverige och blir sexslavar. En hallick säljer deras kroppar till män från alla samhällsklasser. De är instängda och ska klara tolv ”kunder” om dagen annars blir hallicken förbannad och straffar dem. Allt detta pågår i verkligheten , tro inte annat. Boken beskriver dessa kvinnors helvete, men också polismännens yttre och inre kamp att hantera denna osmakliga härva. Parallellt med detta fall löper en annan historia som handlar om hämnd och en människas moraliska plikt att våga säga sanningen. Denna andra historia känns lite som utfyllnad. Den här boken är inte heller direkt spännande ur den klassiska aspekten ”Vem är mördaren?” , eftersom vi ganska snart vet vilka som är de kriminella. Den är dock oerhört angelägen eftersom Roslund/Hellström behandlar trafficking och skildrar hur den finns i vår närhet. Hos mig väcker den känslor om vår kollektiva skuld över de olika avskyvärda samhällsfenomen som vi givetvis inte tycker om, men ändå i vår tysthet accepterar. Författarnas och bokens förtjänst är just att de lyfter dessa frågor om ansvar och skuld.
Så läs dessa tre författare och bilda dig en egen uppfattning!
(När jag avslutar detta inlägg hör jag på Aktuellts 21-sändning att ännu en koppleriliga sprängts i Sverige. Box 21 är verklighet)
Tre "deckare"
