Noe å se fram till...

Till alle dere som läste Berlinerpopplene av Anne Ragde och blev lite småförälskade i vindusdekoratören Erlend, begravningsentrepenören Margido, bonden Tor på gården i Neshov och hans dotter Torunn. Nå er den här, oppfölgeren till Berlinerpopplene heter Eremitkräftorna och kommer i svensk översättning till hösten, närmare bestemt i oktober. Så nå er det bare at bege sig till närmaste bibliotek eller via bibliotekets hemsida och reservere boken. Här blir det garantert kö!!


Eremitkräftorna tar direkt vid där Berlinerpopplarna slutade. Ragde skildrar vidare huvudpersonernas liv och utveckling efter farmoderns död. Hun baker inn kunnskap om grisehold, begravelsessermonier och vindusdekorering i fiksjonen som om det var hennes vardag. Och som författaren Kim Småge skriver i sin anmeldelse av boken "Og væremåten menneskene imellom kan jeg bare nikke bekreftende til, vi kjenner vel alle noen som likner. "

Efter Eremittkrepsene sa Anne B Ragde at det ikke blev flere böcker, men efter at det norske folket hadde tjatat i ett och et halvt år kommer nå endelig den tredje boken. Så her beskrivs Anne B Ragdes prosess med den siste boken i en intervju: "Da Anne B. Ragde skrev Ligge i grønne enger, var hun ikke bare "psykotisk". Hun ble også fysisk syk. "Den siste uka var det sånn at jeg skrev, spydde og røykte," fortalte hun til Dagbladet da hun avslørte at hun hadde skrevet oppfølgeren til Berlinerpoplene og Eremittkrepsene. Hun var ikke villig til å ofre livet, men et blødende magesår for et godt manus - det var overkommelig."


Jeg har redan läst Eremittkrepsene och jag tror inte ni blir besvikne. På fredag tar jag nattoget til Oslo og der skal jeg oppsöke närmaste bokhandel. Jeg kan bare ikke vente et år på översättningen!

Noe å se fram till...

Underbar och älskad av alla

Jeg missade i gårdagens innlegg att det finns en trailer till filmen Underbar och älskad av alla som har premiär den 24. august. Er du nysgjerrig? Här kommer länken:

http://www.underbarochalskadavalla.se/

Underbar och älskad av alla

Underbar och älskad av alla

Snart er den här. Den 24. august har filmatiseringen av Martina Haags succéroman Underbar och älskad av alle biopremiär. Jeg har gledet meg helt siden jeg förra hösten lyssnade på henne på Gävle stadsbibliotek og hun fortalte at boken skulle bli film.

Jeg har fölgt Martina Haags krönikor i tidningen Mama och läst hennes böcker. Det er ikke få ganger jeg har skrattat högt i soffan. Martina Haag har talangen att bjuda på sig själv och sånna saker som vi andra aldrig skulle våga att berätta för någon. Martina skriver om hur hon forsöker overleva en småbarnsfamilj vardag med tre barn och diverse katter och hundar. Hon er ofta på desperat jakt efter et skådespelarjobb, har et antal ganger ringt Kjell Sundvall och bedt på sine knär, men tvingas istället ständigt tacka ja till olika reklamfilmsjobb. Hennes öppenhet i krönikorna hon skriver har gjort at de som leser hennes texter har kommit nära innpå hennes familj. Hon skrev en gang om hennes mann som snodde hennes nya lila strumpor, den enda lyx hon hadde råd med som platsade i de nyinnköpta garderobene. Jeg leste senare i en intervju med henne at hennes man ofta fikk utstå fråger om det virkelig var sant.

Har du ennå ikke oppdaget Martina Haag, så kommer her några utmärkta recept om du vill känna på dina magmuskler lite!!

• Hemma hos Martina
• Underbar och älskad av alla (och på jobbet går det också jättebra)
• Martina-koden

Underbar och älskad av alla

Förståelse utan papper

Jag har precis sett uppdrag granskning och har som vanligt blivit förbannad på någonting. Janne Josefsson och company har gjort mig jättearg. Tänk er situationen; En kvinna köper en bil genom ett auktioneringsföretag för 44 000. Säljaren hade begärt 80 000 men det klubbas för 44 000 och den nye ägaren är glad över att ha gjort ett klipp. Då plötsligt begär säljaren att få tillbaka bilen, och i tingsrätten där köparen tror att hon själv kan prata med domstols-viktig-pettrarna visar det sig att hon "skulle varit misstänksam med tanke på att hon fick köpa den så billigt". Men det var inget klipp, marknadsvärdet låg egentligen på 25 000 någonstans enligt en erfaren snubbe som värderat bilar i 49 år. Denna köpare förlorar i tingsrätt, hovrätt och (!) i högsta domstolen. Just för att hon inte hade någon advokat i tingsrätten. Detta är ett mycket lustigt fenomen att juridiken består av papper, papper och åter högar av papper.
Det tragiska i den lilla historien är att man absolut inte kan nå domstol eller myndigheter utan att ha ett papper. Svart på vitt ska allt vara och inte en jävel orkar ta egna initiativ utefter eget huvud utan stirrar blint på lagar som uppdateras väldigt sällan. Det är som i kyrkan. Samhället utvecklas men de helt absurda "heliga" lagarna finns kvar som från en tid där det inte fanns bilar, tingsrätt, homosexuella (stackars kyrkan vet inte bättre). Huvudsaken med myndigheter är att de ska ha förståelse för de som har problem. Sätter man sig inte in i situationen och istället tittar på papper istället på personer blir konsekvensen att ingen förstår domslutet. Det handlar om människor och inte om papper.
Lika svårt hade jag när jag mönstrade i Östersund. Jag har aldrig varit intresserad av att lyfta ett finger för "mitt land" så mitt mål med dagarna där var att komma hem helskinnad och utan att behöva återvända. Gubben som välkomnade oss hade nog arbetat för militären i åratal. Det lät som en informationsfilm när han talade. Och jag hade inte brytt mig om att ta med betyg eller något sådant och heller inte gymnastikkläder, vilket jag sedan sa till vår kontaktperson. "Det stod så i brevet ni fick per post", sa han och stirrade rakt ut i ingenstans. Vilken robot! Sen sa jag än en gång. "Jag har inte med mig något av det", för att se om han förstod denna gång. Helt borta var människan. Nåväl. Det slutade med att jag påstod att jag är självmordsbenägen och fick åka hem. Stämnaingen på mönstringen är att alla tror vi ska ut i krig för ingen vill göra lumpen. Och så ordnar de förstående myndigheterna ett motiverat försvar (har ingen vapen, behövs inga vapen för övrigt). Snälla människor, våga lita på den egna moralen och stirra inte blint på dessa fruktansvärt tråkiga papper. Annars förstår vi inte varandra.

/Fredrik Magnusson

Förståelse utan papper

"Amerikanisering"

Någonstans där i väst ligger USA. En plats som erövrats, byggts upp av eroupéer, där negerslavar varit rättighet för utvecklingen av landet. Det känns på något vis för stort. Det känns som om USA bara existerar i de amerikanska filmerna. För bara där kan vi se hur något är "amerikaniserat". Nu är det förstås inte bara USA som ingår i hela Amerika, men det är USA som amerikaniserar och är stolt över de förenta staterna. Jag blir lite smått rädd för USA, eftersom det känns så overkligt. Detta med amerikanisering är något häftigt påfund. Det är dramatiskt, filmiskt, precist. Att Saddams dödsdom skulle bli av blev liksom en oh-yey-vad-självständigt-och-häftigt-amerika-är-treagedi. För dom tror dom äger allt. Det är amerikanisering. Dom leker gudar, Bush ställer sig i TV och hotar människor och länder med krig från världens starkaste militär. För gör USA annat än krigar och leker självsäkra genom sin stolthet över landet. Detta är amerikanisering. Från att ha varit européer så blev eruopéerna så självsäkra att de blev amerikaner. Sådana människor som trodde dom var något extra för att dom tagit över ett land och hotar världen med att kunna göra mer. Genom att plåga andra människor. På det viset är USA läskigt för det är så förutsägbart. Detta stora land tar inget ansvar för klimatförändringar, mänskliga rättigheter och lägger själva fram en bild av deras invånare som vapenkära och dumma i huvudet. Och kanske blir det så när man amerikaniserar och gör om européer till att söka gemenskap i ett främmande land och säga; "det här äger vi, rör oss inte, för då slår vi tillbaka". Jag har hört om att hela 11 september-katastrofen var riggad av landets ledande, däribland Bush. Efteråt hade presidenten en anledning att hata omvärlden, rikta invånares onda ögon mot omvärlden, vara stolt och självsäker för det egna landet. Det är lite smått påklistrat hela grejen. Nu hade dom ju en anledning att starta krig. Igen. Och dom kommer alltid tro dom har makten över världen, just för sin smarta militär och sina dumma invånare. Amerikanisering kan vi kalla det. /Fredrik Magnusson

"Amerikanisering"

Jeg har lengtat och lengtat

Jeg har lengtat og lengtat. Lengtat etter semester og sommer. Lengtat etter å ligga halvnaken på svabergen og känna solens varma strålar på mina bleka vinterben. Men mest av alt har jeg lengtat etter Emma Hambergs nya bok Brunstkalendern. Helt siden Emma Hamberg besökte Sandvikens folkbibliotek i april under Kråkfötter och berettade at hun var litt nervös nå når hun kom ut med en voksenroman. At det var lettere å få hard kritikk på voksenlitteratur enn barnlitteratur. Men jeg tvekade aldrig. Har lest nesten alt av Emma Hamberg og hennes rett fram, ärlige og humoristiske oblyge stil tiltaler meg.

Så kom semestern men ikke Brunstkalendern. Så kom regnet og ikke solen. Så kom en gjörmete campingstuga og ingen svaberg. Så kom brun uten sol kremen fram og mina ben blev til slutt lite svakt gyllengulbruna og semestern var over. Så kom den der lite halvdeppiga söndagen hvor man bare tenker på at imorgon börjar jobbet igjen og jo jovist blir det fint vär kan vi åka bade efter jobbet! Og Emma Hambergs nya bok Brunstkalendern var bortglömd for et ögonblick. Helt til jeg såg den lysa på mitt rena semesterstädade skrivbord på mandagsmorgonen.

Det tog meg en eftermiddag og en kväll, så var månader av lengsel tilfredsstilt. Hun har gjort det igjen. Hennes karaktärer är uvanlige vardagslige med snitsig humor. Man blir rett og slett glad. Boken handlar om tre systrar småbarnsmamman Lena, It-miljonären Åsa og Marie chef i en töff hårdrocksbar som plötsligt og oventat måste återvända til familjegården Solvändan där 200 kuer, sorg og gamla flickrum står klara og väntar på dem. Kontrastene er mange. Mest facineras jeg av hårdrocksbruden Marie som får Mamman at sy kilar i en av pappans gamla ladugårdsoveraller så hon får plats med sin egen 40-års present, et par silikontuttar, så even moderna stortuttade kvinner kan mocka skit uten problem.

Den underfundige humorn, det åpenhjertlige språket och värmen i boken för tankene mine til böcker som Berlinerpopplene av Anne B. Ragde og Grabben i graven brevid av Katarina Mazetti. Det er som bäddat för succe.

Jeg har lengtat och lengtat

Löjligt

Jag är verkligen inte bra på det här. Tanken är väl med bloggadet att man ska uppdatera och vara aktiv. Tragiskt nog har jag koncentrationssvårigheter och mina yngre bröder gör det inte lättare. Speciellt inte under deras sommarlov. Nåväl. Jag såg en film igår, eller åtminstone hälften. "Stalingrad" som handlar om de miljoner människor som föll offer för "politikernas" makthysteri. Och sådant får mig att reagera, jag kan plötsligt skratta åt idén att man har arméer med människor (denna intelligenta varelse) som tvingas eller frivilligt går under parollen "svensk", "tysk" eller vilken nationalitet det nu handlar om. Det är likadant som övriga livet där kristna för tyst krig mot icke-religiösa, eller när RFSL för sitt lilla krig om heteronormen (ständigt återkommande i Fredriks tankesfär för övrigt). Jag blir så sky förbannad över dessa löjliga människor som visar styrka genom att visa dumdristighet. Visa mod genom att visa feghet för debatt. Visa paradiset genom ett helvete. För varför slåss dom? Politiska övertygelser eller låt oss kalla det övertygelser överhuvudtaget. Man krigar för att hitta gemenskap med den egna gruppen som man ju skapar genom krig. Nationalism uppstår när länder krigar. På vilket sätt spelar ingen roll. Exempel: Norge och Sverigehistorier (Jo, det är sant, jag har själv bott i Norge en tid där eleverna i min klass berätade Sverigehistoier om korkade svenskar).
Det absolut löjligaste i filmen var trots allt när man bad om vapenvila. Bo vägg i vägg med fienden. Som när barnen lekte krig när de var små och skulle hem och äta för mamma tjatade så hemskt. Går förbi fienden, hatar dom för att dom inte är likadana. För att dom måste, för att övertygelsen vilar i deras blodtörstiga huvuden. Det är precis som en lek, som ett spel. Men det är makthavarna bakom som bestämmer, sätter in arméer, offrar liv för en övertygelse. Istället för att diskutera som en intelligent människa över gränser. Man kan lära av varandra, och bäst går det när gränserna sprängs, när gränser upphävs för en kort stund och vi märker att vi är likadana. När vi märker att alla människor är lika olika varandra här som där. Det är töntigt för mig att slåss. Skrattar åt det löjliga slaget, hyllar det stående argumentet. Just för att det är starkare att tycka än att göra. Just för att det är mänskligare. Nej, usch för Bush. Nästa blogg kan visserligen handla om min syn på USA. Vi får se.

/Fredrik Magnusson

Löjligt

Sabellas lästips

Mellan Fredrik Magnussons gästinlägg kommer här 2 lästips från min kollega Sabella som handlar om språk och kommunikation. I En gravad hund: Det svenska språket i en mångkulturell vardag har Katarina Bjärvall intervjuat människor med olika modersmål och olika bakgrund om deras upplevelse av att komma som invandrare till Sverige. En reportagebok om språket i den mångkulturella vardagen, som beskriver hur svenska språket utvecklas av samspelet med den svenskan som talas av de nya svenskarna.

Att kommunicera är att ta risken att bli missförstådd. All kommunikation, oavsett vilken bakgrund parterna har, rymmer osäkerhetsmoment. Anders Engquist bok Förstånd och missförstånd handlar om samtalsmetodik i arbetslivet. En lärorik bok som alla som vill utveckla sin förmåga att samtala borde läsa, eller ge bort till de personer man ständigt missförstår eller missförstås av.

Sabellas lästips

Människan ska inte begränsas

Ett viktigt budskap för utställningen gäller inte bara homosexuella, utan alla människor. Att aldrig behöva begränsas. För homosexuella, att inte begränsas till en stereotyp eller en grupp. Jag känner ingen gemenskap med den påhittade bögen som ska vara rosa och glamourös eller stolt och rebellisk. Jag är hellre stolt över den människa jag är än den bög jag är. Man är mer än en sexuell läggning. Jag antar att ni förstått hur jag ser på denna stolthets-hysteri.

Människan är skapad för att själv kunna skapa sig själv och sina förutsättningar. Den franska filosofiska strömningen existentialismens idéer bygger på att människan är fri, och med friheten kommer också vårt ansvar att ta vara på andras frihet. Är du fri, är jag fri. Vi kan alltså inte begränsa andra människor utifrån vår egen moral, mest beroende på att alla människor har olika morallag. Sätta regler och bestämma att vissa är annorlunda. Då ska man komma ihåg sen att annorlunda är alla människor eftersom alla är unika. Om ingen är den andre lik är antingen alla eller ingen annorlunda.

Ett av mina favoritområden när det gäller att ifrågasätta är förstås religionen, just därför att den sätter regler och bygger på moraliska system. Den säger vad som är rätt och fel. Sen vill man försöka påstå att reglerna kommer från "gud" istället för att rent logiskt anta att människor skrivit ner regler och lagar utefter sin egen morallag och sen haft viljan att projicera den på andra. För att tvinga andra att vara lika annorlunda. Bättre är att låta andlig tro pågå i ens eget huvud om man nu inte har bättre för sig. För aldrig kan man påstå att någon gör fel eller är fel, mest beroende på att vi alla är unika individer. Det som är så fantastiskt att någon faktiskt är en helt egen karaktär. Men synd när karaktären påverkas och söndertrasas av andras tycke.

För övrigt.

Det som är det allra lustigaste med blogg är att man bara skriver och sen blir det som det blir. Hoppas ni förstår mitt resonemang.

/Fredrik Magnusson

Människan ska inte begränsas

Presentation

Bloggveckorna ska nu få sin början. Klockan halv fem på morgonen, nybliven student framför datorskärmen. Att man alltid ska skjuta upp saker! Meningen med en blogg har jag analyserat och filosoferat kring och kommit fram till att jag inte behöver vara korrekt, exakt, precis. Jag behöver nog heller inte leta synonymer för att verka pålitlig. Jag antar att detta är ett sätt att marknadsföra mig som människa. Mina tankar och idéer. Det vill jag visserligen marknadsföra. För att ni närmare ska förstå min person, välkomna att presenteras för Fredrik Magnusson.
Det absolut viktigaste för mig är människors tankar och idéer. Jag är en idealist, tror inte på pengarnas värde utan förstår hellre att dessa papperslappar får värde i människans pengaidé. Jag tror på att varje människa får bygga sin egen tro, fantasi, världsåskådning. Genom att tänka själv kan man utvecklas. Man ska kunna ifrågasätta och där har vi kommit till mitt favoritintresse. När det gäller att ifrågasätta myndigheter, organisationer, tankar, idéer så kan man själv bygga det man själv tror på. Så var det med utställningen jag ställde ut på Sandviken Folkbibliotek i maj. Tack för den möjligheten!
"In love we trust"
Såhär ligger det till just nu. Jag var förbi biblioteket här i Ockelbo i förra veckan och greps av panik just därför att jag måste slänga mina garderober, mina konstverk som jag arbetat så flitigt med. Dessa garderober visar hur jag tänker när det gäller homo-utvikning. RFSL (Riksförbundet för sexuellt likaberättigande) har jag själv utnyttjat för att kunna göra dessa konstverk. Först en tur ner till Fjollträsk för att hämta lite fördömande artiklar och marknadsföringsmaterial, sen "klubben" i Gävle för att få kondomer. Sen var det Ånyo och damen i Gävle som ville ge mig garderober. Tre garderober med nyckelhål i dörrarna, ett hjärtslagsljud inuti och alt detta material från RFSL på utsidan. Detta var mitt egentligen första icke-fotografiska konstverk. Och nu måste jag slänga dom. Detta konstverk beskriver mina tankar om RFSL som vill vika ut mig som en gruppmedlem bland många homosexuella. Men jag känner inte att jag passar in i den påstådda gemenskapen. Mina nya tankar är att vi måste lära oss att se på människor som människor och inte döma utefter en egenskap, exempelvis att bli förälskad i samma kön. Ibaldn kan jag ärligen säga; "Jag hatar bögar" och då mena dennastereotyp av homosexuella som RFSL trycker på deras material. Men jag vill inte säljas i det materialet, för inuti garderoben finns människan, tankarna, idéerna, hjärtat som pumpar oss människor. Det viktiga för mig är inte materialet, utan tankarna, idéerna.
Detta var en liten presentation. Jag återkommer.
Tack.

/Fredrik Magnusson

Presentation

Semestertips från Niclas

Så har då bloggens litterära kvalitet höjts enormt under de veckor Anna Jörgensdotter låtit oss följa tankarna kring hennes nya romanprojekt. Tack Anna för denna läsning!
Ännu en gästbloggare gör entré denna vecka. Det är Fredrik Magnusson som tidigare hade utställningen "In love we trust" på biblioteket. Det ska bli spännande att följa hans bloggande.

Innan Fredrik tar bloggen i sin ägo tänkte jag i all enkelhet flika in med några semestertips:

SMHI (webb)
Varför inte låta SMHI:s nya webbplats vara utgångspunkten för sommarens och semesterns göromål? Här kan man enkelt följa väderutveckligen i läcker grafik. Ska det bli badutflykt, altanmålning eller kanske en lat dag i hängmattan? SMHI kan kanske förutspå svaret...

P3 Rytm (Radio & webb)
Låt Daniel "Papa Dee" Wahlgren bli din ciceron och låt reggaen och andra härliga rytmer bli sommarens soundtrack oavsett väder och vind. Som dryck rekommenderas givetvis Red Stripe ( givetvis i måttliga mängder. Varannan vatten ). P3 Rytm kan avnjutas på fredagar eller via webben.

I hängmattan (Bok)
Tegelstensbokprojekt ;-) i all ära. Men Bo Balderssons böcker om stadsrådet som löser allehanda mordgåtor är överlägsen underhållning i hängmattan. Har du redan läst böckerna - läs om dem.
Har du inte läst - grattis!

Högläsning (Bok)
Dottern och jag läser "Salmiak och Hedda" av Moni Nilsson (Tsatsiki-böckerna). Detta är bok två om Salmiak, en kille som vägrar vara som alla andra. Moni Nilsson berättar om utanförskap, mobbing och rätten att få vara den man är. Hela tiden på ett tokroligt sätt, men också med en allvarlig underton. Denna bok rekommenderas varmt.

TV (TV)
Satir, ironi och härlig humor bjuder TV6 på när de varje vardagkväll visar den animerade "Family guy". Möjligen den bästa serien som producerats i USA. 20.30 är i alla fall jag bänkad i soffan.

Till sist:
Glad sommar!

Semestertips från Niclas

Outsiderskap & magi mot det mörka

Det magiska…
Att känna livets mening…
Att stå i samband…
Som Eva Adolfsson skriver (utifrån Birgitta Trotzigs författarskap)… om att vara ”medlem i en sorts arbetarkollektiv av stjärnor och örter och människor och jord och fåglar. En avgrund skiljer denna värld från den tid då den moderna människan står skild från alltsammans, ensam i en värld av okontrollerbara krafter”
Mina personer, tänker jag, lever i en brytningspunkt… Det moderna samhället… Sandviken som blir stad… Världskriget… Sofia o Emilia är ju uppvuxna nära naturen, djuren, nära andra människor, men så gifter sej Sofia med Arvid och flyttar in till staden (dom har dock en trädgård med viss odling - och maskrosor! - tänker jag mej). Emilia - som alltid säger att hon minsann ska iväg, långt bort - flyttar till en mycket litet rum, kanske inneboende? Hon jobbar på Yllefabriken och fikar med Irma efter jobbet (eller på helgerna?). Båda ogifta, fria (!?) unga kvinnor. Men egentligen för gamla för att vara ogifta. Dom är ju bägge över tjugo, Irma är tjugofem. Sofia ser såklart snett på denna frihet… det finns ju jämt så mycket att göra, och hennes tid räcker aldrig (samtidigt skulle hon aldrig stå ut om hon blev stilla).
Det ”hotfulla outsiderskapet” (citat från Adolfsson) - det tänker jag att jag vill ha med i min nästa roman, men det finns med här också. Framförallt då med Irma… hon kommer att straffas för att hon gör motstånd mot världen så som den ser ut… Först kommer hon att svika Emilia (det är så Emilia ser på det), sedan kommer något att hända som gör att Emilia vänder sej bort från Irma (det blir en slags parallell till Rebeckas självmord… men Rebecka är martyr, Irma blir något annat)… Men så tänker jag på Edwin, att hans outsiderposition är helt accepterad… Och där kommer också en parallell med fröken Filipsson. Dom är på ett plan ”en och samma”, men frk Filipsson hånas, Edwin har man respekt för. Han anses ha integritet.
Fröken F och Irmas utanförskap är på helt olika sätt, där Filipsson drar sej inåt försöker Irma växa ut mot världen. Så sviker Emilia Irma, och det kommer att ligga som en nästan obärbar tyngd i henne, och å ena sidan försöker hon leva Irmas lära… å andra sidan blir det detta med Flickan som kommer till henne som en räddande ängel, som vill till henne, som behöver henne.
Emilia behöver verkligen den där gemenskapen. Kvinnans gemenskap! Uppvuxen som hon är med att iaktta Karin och Sofias enhet. Sofia har hon gett upp. Männen kommer hon aldrig att kunna känna sej nära. Men egentligen heller inte kvinnorna. Varför? För att hon kräver för mycket? För att hon skäms för mycket? För att det finns för mycket OSAGT, OKÄN(N)T emellan!? Jag vet inte riktigt. Men jag tror inte på detta att kräva för mycket, jag tror man först måste se på det hål man - och andra - har inom sej, hur stort och djupt och sårigt det är, innan man börjar döma. Hur mycket krävs för att fylla eller täcka eller läka det hålet?
Så vill hon - och Sofia! - fortsätta dansa hela livet.
Fast där Sofia vill dansa bort, där vill Emilia verkligen dansa rätt in i människor.

Magin vill in hela tiden! Den kräver plats, mot det mörka (som ibland känns så övervägande! T.ex. nu… att migrationsverket bestämt skicka tillbaka människor till Irak för att där ”inte råder någon väpnad konflikt”… det är så cyniskt, så omänskligt, att man nästan inte kan tro att det är sant, och begriper man inte att detta ger spår i oss alla … i vår syn på varandra… i hur vi hanterar varann!)
Magi (mot det jävla mörka): Att se hur färgerna i naturen passar så bra ihop (som jag verkligen tänkte på när jag gick med barnvagnen mellan fälten i Åmot på midsommarafton) Dom små sakerna! Det blir nästan som en slags drog. Vardagen kan/måste ibland vara helt berusande i sin enkelhet, sina färger. Lillans alla rörelser, ansiktsuttryck! Men jag önskar mycket mer mod till möten med andra människor. En rädsla finns: att personerna i romanen blir för instängda, att jag inte vet hur dom ska röra sej i världen, att det tränger in för mycket tankar, att dom bara blir sittande och betraktar. Men: Det jag känner jag inte förmår, det kan alltid mina personer förmå. Det är ju verkligen en anledning till mitt skrivande. Att få leva ut dom där världarna inom. Och skrivandet är ju EMOT det polerade och det stumma.

Så, nu är mina bloggardagar över. Vet inte om jag skrivit blott för mej själv eller även för andra. Hoppas, förstås, det sistnämnda (och vet att du, Annemarie, och du, Anna Axfors - tack för ditt fina mail! Du ska absolut få ”en roll”! - funnits på andra sidan… - Kvinnogemenskap - eller hur?)

Avslutningsvis, avslutningsbild: Bilden ovan: inspirationsbilden nr 1.. Stadshotellet nyårsaftonen 1942-43, när Sandviken blir stad. I vänstra hörnet (längst ned) sitter min farmor, Olga. Det var när hon berättade om denna bild, och om hur obekväm hon kände sej här, som jag började skriva på detta projekt.

//Anna Jörgensdotter

Outsiderskap & magi mot det mörka

Mål & motstånd

Något slags flyt nu med romanen, med tankarna kring den, dessa "konfliktbeskrivningar" glider över i karaktärsbeskrivningar; jag låter det vara allt möjligt, repliker kommer in, nya idéer. Det känns ibland som gåtor som ska lösas, ekvationer som ska gå ut, pyssel, trolleri...

På samma sätt som livet inte har något tydligt KLIMAX, så kan ju livet heller inte sammanfattas: vad handlar det om?
Men ok då, liv och skrift är ju inte samma.
Vad handlar romanen om? Om jag skulle sammanfatta den…
Jag har upptäckt att det handlar så mycket om kvinnogemenskaper som spräcks, sprängs. Att kvinnors längtan efter varandra genomsyrar, otillfredsställd. Den gemensamma sången som tystnat.

Vill ställa miljoner frågor till min farmor… men törs liksom inte. Jag känner mej, av någon konstig anledning, dum. Som om: Vad tror du att du sysslar med egentligen? (Vem tror du att du är?). Fick ju några jättefina, värdefulla tips från personer efter min efterlysning i tidning… men samma känsla finns där… inför att ringa upp folk… inför att TA PLATS…
Fan, det sitter så satans djupt. Det skrev jag om i min Stig Sjödin-text också… Mannen: geniet. Kvinnan: hobbyskrivaren. Läser om Alexandra Kollontaj (åter igen i Eva Adolfssons ”Hör, jag talar!”)… hur fruktansvärt nedrigt nedskriven och hånad hon blev när hon åkte runt och agiterade.
Lyssna på detta som Adolfsson skriver (utifrån Judith Butler):
”samhället bestraffar dem som inte utför sitt kön rätt. En kvinna i offentligheten tycks i detta samhälle för många (de flesta?) vara detsamma som en ”offentlig kvinna”, dvs. en hora, och ska behandlas därefter.”

I texten om/utifrån Stig Sjödin upprepar jag att jag alls inte känner/kände honom, men det finns i mej en tanke/rädsla att han inte skulle gilla mig och mitt skrivande. Jag skriver att det säkert är en fördom, men inte desto mindre nåt som gör en så jävla osäker, liksom instängd.
Jag undrar hur det känns att känna sej självklar.
Och jag tänker att det är sånt jag vill ha med i min roman, och jag behöver verkligen veta hur KVINNOSYNEN såg ut då. Hur kändes det att vara kvinna då? (två scener från Tre kärlekar som går på teve nu: Britta som inte orkar följa med till dansbanan, knappt orkar gå ut över huvudtaget, för att hon - efter att ha fått ett barn med en gift man - vet hur man ser på henne, som någon som det bara är att ”ta”… Och så Lilian som försöker ta bort det barn hon väntar, och som ligger och förblöder i sin säng - utan att någon får komma in o hjälpa henne - för det är hon inte värd).
Irma inspireras (nog) av Elin Wägners Väckarklocka… hon vill vakna, hon vill väcka Emilia… Jag vill att Emilia ska bli riktigt påverkad (om än motvilligt och omedvetet), men så detta att Irma tar en annan väg… inte för att hon bara ”pratade” och inte hade hjärtat med, för det har hon, verkligen! Men för att något händer som bryter ned all hennes opposition, släcker hennes eld.
Jag förundras över att Kollontaj orkade! I all denna offentlighet, i allt detta motstånd, genom allt detta hån! Vilka människor orkar inte, vilka människor orkar? Det tycker jag är intressant. Och är det så enkelt?
Här måste också en linje ritas: Irmas och Emilias samtal… utvecklingen där… kretsandet runt Rebeckas självmord. ”Man kan lika gott kalla det ett mord”, säger Irma. Håller Emilia med? Jag kan tänka att denna omedvetna medvetenhet som blir Emilias gör att hon sätter sej på tåget i slutet..

Urscener. Utgångspunkter. Också så intressant och viktigt.
Var börjar en människa? Vad är hennes drivkraft?
Vad är en människas mål och vad är hennes (inre, yttre) motstånd?
Varför orkar Emilia och inte Rebecka? … om det nu är så det är…

Tung regnhimmel. Lillan vaknade halv sex. Senare idag ska vi iväg till Rosenlöfs o titta på ett rum som jag kanske, förhoppningsvis!, kan få hyra och sitta o skriva roman i under hösten! Vi får se. Håller tummarna för detta.

(Hej Annemarie! Ha en fin dag!)

//Anna Jörgensdotter

Mål & motstånd

Klimax & konflikter

Satt länge igår i hammocken och skrev ”konfliktlinjer” och först tänkte jag att jag måste ha det så som man ska ha det - det som t.ex. jag och dramaturgen till En annan Anna diskuterade en massa innan jag skrev pjäsen… det här: kurva, klimax, upplösning, avslut. Men så kände jag när jag började skriva igenom deras liv, att va fan, måste jag verkligen följa det? Ser mitt liv ut så? Ditt? Blir det en hemskt ospännande bok om man inte följer det schemat? Jag har inte tänkt igenom detta ordentligt än men jag vill verkligen ha den här berättelsen - dom här liven (som ju är så verkliga för mig!) - så verklig som möjligt. Och då kanske det kan vara så att en människa inte lär av sina misstag. Det kanske är så att ens ”trauman” eller ens livssyn är för ”grundade”… Det kanske är så att samma handling börjar och avslutar en period, men däremellan HAR JU SAKER HÄNT. Det är ju ofrånkomligt. Även om jag bara ligger under täcket en hel dag så har ju nåt hänt. Jag har legat under ett täcke, jag har tänkt tankar, tid har förflutit: ljus, mörker… Drömmar och fantasier och längtan och minnen… Det är ju i allra högsta grad LIV. Sofia har ingen möjlighet, inget utrymme, att vara en äventyrerska… men hon kommer att måla fram en alternativ tillvaro och det sorgliga är väl att denna tillvaro egentligen inte är ett alternativ utan en fördjupning.. Men det kommer ivarjefall att GÖRA något, GE något… Hon kommer kanske inte att gå mot ett Happy End… kanske inte heller ett Sad End, men likförbannat: hon kommer att förändras, det gör man även om man ligger under ett täcke… kanske bara inte lika uppenbart som om du bestiger ett fucking berg.
För mej är det en sån befrielse att slippa tänka KLIMAX.
Istället kan man väl tänka klimax klimax klimax…
Det finns ju höjdpunkter och lågpunkter varje dag. Men relativt sällan ackompanjerade av stråkorkestrar.
Tyvärr… kanske.

Jag har till detta projekt skrivit två olika slags synopsis. Ett superkort, med bara det absolut viktigaste. Ett med punkter, från 1 till vad det nu är… 102, kanske. Där varje händelse är kortfattad beskriven. Nu ser jag ju att den kommer att ändras, liksom ”det absolut viktigaste”, men det är skönt att ha med sej. Vad jag nu behöver är en ordentlig karaktärsbeskrivning (på alla mina karaktärer), plus fördjupade händelseförloppsbeskrivningar (konfliktlinjerna), plus, tänker jag, några grundläggande ting att ha vid sidan om som liksom inte, aldrig, får komma bort - som, givetvis, kriget, eller ett sånt faktum att Barbara alltid bär grönt, eller att Sofia inte kan unna sej mat riktigt… eller, vidare: Ottos hjältedrömmar, Edwins motorcykel (och blomsterintresse!), Emilias bostad (jag vet inte än var hon bor under 44-45). Massvis med ting som liksom måste in i mej, så det kommer naturligt när jag skriver…
Har också tankar, idéer, kring Emilia som jag inte törs skriva här, men som jag måste sätta mej ned och tänka igenom, det vill säga: skriva igenom. Om det verkligen håller.
Att skriva sej till sina berättelser är verkligen ett sånt gyllene knep. Allt bakgrundsarbete är helt ovärderligt och inte det minsta tråkigt - tvärtom längtar jag mer till att skriva när jag skriver grejer runt om, än om jag ínte gör det. (tror jag… har ingen vidare bra statistik rörande detta…)
Tvivlet måste man knuffa bort.
Såklart inget man med lätthet gör, men allt annat (att ge efter för tvivlet) är destruktivt. För mej.
Jag står inte ut med frågan: Varför skriver du?
Jag kan bara inte tänka mej nåt roligare, mer magiskt, mer livräddande - och jag har inte råd att ifrågasätta det. Punkt.
Oroa mej över tid/pengar - det blir ju så. Men vissa stunder, som nu, orkar jag inte riktigt bry mej om det heller.
Det är: för roligt, för magiskt, för livräddande. Såklart inte möjligt om man inte har tid/råd, men just precis nu - när solen sakta går ned över hyreshustaken och lekplatsen här intill så har jag tid/råd, och då vill jag bara att detta ska finnas. Den närheten till mitt skrivande, tron på det, och med den - glädjen!

(ovan: bild från fotbollsVM 1958 - ett evenemang som, indirekt, spelar en central roll i romanen)

//Anna Jörgensdotter

Klimax & konflikter

”Mitt hjärta sprängs i svarta stjärnor”

Q ringde och sa att det är ju bra att du skriver om en annan generation så att du får perspektiv på ditt eget liv. Det kändes, på sättet han sa det, som om mitt liv – skrivandet om ”mitt” liv, eller om livet i den här tiden: som kvinna idag! – inte skulle vara tillräckligt intressant. Och det är en sån märkvärdig paradox --- med tanke på detta projekt… Dels för att jag ju, i och med detta projekt, känner att jag kommer mycket närmare mej själv… och dels för att jag ju skriver om kvinnor – människor – vars liv aldrig har uppfattats som intressanta, minst av allt av dom själva.
Jag är mycket berörd av teser o argument i Eva Adolfssons bok ”Hör, jag talar!” (överhuvudtaget en fantastiskt klok bok) - den handlar om skrivandets nödvändighet eller ett nödvändigt skrivande… Essäerna är skrivna mycket utifrån arbetarlitteratur, men även om jag väl inte kan kallas arbetarklass (har själv svårt att dra dom där gränserna… ) så känner jag igen mig i detta ”underifrånbehov”… Att ha känt sej förtryckt, tillplattad, meningslös… Att utifrån denna känsla TROTS ALLT ta sej rätten att tala, säga: Mitt liv är viktigt.
Jag mår verkligen dåligt av tanken, känslan, att mitt liv – eller kvinnors liv idag – inte skulle vara ”tillräckligt” intressanta I SEJ. Jag tycker det är vad som genomsyrar mycket av litteraturkritiken. Man måste verkligen ha varit med om något extraordinärt men har man det så inte fan får man skriva om det uppriktigt för då frossar man, då blir det patetik eller outhärdligt eller blott, som sagt, ointressant… Jag vet vilken ton man bör ha. Jag vet hur nedskruvad och intellektuell eller ”speciell” den tonen bör vara.
Sofias och Emilias liv var inte värda ett skit, DÅ, men om man skriver om dom NU… så blir dom plötsligt värdefulla. Och vi kan tänka, idag, att den sortens periferi liksom är exotisk. Hur kunde kvinnor leva så osynliga?? Som att det inte skulle hända idag! Som att osynlighet inte längre finns. Osynligheten osynliggjord. Idag kan vi ju alla! Idag får vi ju alla! Idag bör vi alla! Idag fattas det ingen rätten att tala. Men det där stämmer ju inte.
Jag har hamnat i en märkvärdigt privilegierad situation… jag har fått, eller tagit mej, utrymmet att tala. (Inte minst här). Men jag kan absolut identifiera mej med motsatsen. Att inte ha känt någon rätt. Som kvinna, förstås, men än mer på grund av vad för slags ”kvinna” jag känt mej som… Jag har talat genom anorexi, genom missbruk… jag har haft många sorters språk och på alla dessa språk har jag försökt säga något, kanske har jag försökt säga: Snälla säg att mitt liv är viktigt för jag kan själv inte känna det.
Sofia skulle inte ens kunna ha i sitt hjärtas djupaste vrå orden: Jag är viktig, jag är värdefull. Det finns inte med i hennes ”uppbyggnad”. Kanske är det en slags skillnad mellan oss. Att jag någonstans i någon vrå känt av en form av orättvisa, en ilska utåt, och att den känslan fått mej att skriva – eftersom jag ser på skrivandet som samma sak som att kämpa (och ju mindre den där vrån är, desto större bedrift blir skrivandet, kampen): Den här platsen vill jag inte vara på. Så skulle Sofia förmodligen aldrig kunna tänka. Men ur henne kommer ideligen en och samma ramsa: Mitt hjärta sprängs i svarta stjärnor.

Jag förstår att Q absolut inte menade något ”illa”, och det är lätt här som på alla andra ställen att kalla sej själv överkänslig, men samtidigt så tror jag verkligen att det förhåller sej så här, att det ses som ”banalt” att må på ett visst sätt, att inte klara av att ta plats, att inte klara av att tycka om sej själv. Det är mycket den drivkraften som gör detta projekt så spännande, och viktigt… Dessa kvinnor har verkligen ingen talan, åtminstone inte Sofia – vad är det som gör att hon ändå står stadig? Eller är det just därför? Sofia anpassar sej ju. Och gömmer allt inom… Det är så man ”ska” leva.

Detta är komplext. Hon lever/levde ”rätt”, men skulle hon förflyttas till 2007 så skulle hon leva ungefär lika delar rätt och fel. Rätt för att hon anpassar sej och gömmer ”sin skit” inom sej… Men fel för att hon inte går, inte byter liv, inte förändrar sej. Hur överbrygger man en sån motsägelse? Och jag tror att det finns många kvinnor som lever under det trycket idag.

”Inget språk för denna upplevelse”… Orden kommer från ”Susanna” som skrivit en respons på ett samtal som jag gjorde med Helene Rådberg förra sommaren (och som finns publicerat på Dagens ETC)… Jag tänker att det så ofta är just så. Så enkelt, så svårt. Och då måste jag också skriva något om Helene… som är en FÖREBILD, jag upplever henne så rättfram, så välgörande arg, varm, engagerad… och så kan hon säga: Ja, inte vågar jag. Hon som vågar så mycket!
Och jag ser inte mej, och Emilia ser inte sej – och jag vet inte heller om jag ser henne med mina fördomar, min strävan efter perfektion, min rädsla; jag kan inte riktigt se hur jävla vacker hon är med all ”sin skit” och all sin styrka!

Jag tänker att t.ex. anorexin, eller vad det nu kan vara, tar man till i brist på andra språk. Det blir ord i brist på Orden. Så som Edwin drar sej allt mer inåt, för han kommer ändå inte att kunna säga allt det han vill säga. Han VET att hans sätt att tala inte drar dom människor intill som han vill ha nära. Han har inte det sättet att tala. Han tror inte det åtminstone (och kanske är det sant?)…
Susanna har ett citat med i sin text: ”Innan såret hos samhället kan läkas måste såret hos individen göra det. Först måste det lokaliseras och inte längre döljas” Joseph Beuys/Lasse Ekstrand ur ”Varje människa en konstnär”. Lokaliseras och inte längre döljas. Jag tänker på den oerhörda kamp som det kan innebära just detta att lokalisera… Lokalisera såret!… Fy fan. Och sen när man väl gjort det får man inte ens dölja det, då ska det ut i världen. Men det är nog en slags mission för mej det där. Och det är därför det här projektet bränner och brinner i mej. HÄR HAR JAG JU MITT SPRÅK. Och ett sår som får synas i världen måste kanske inte karvas djupare (särskilt inte om såret blir omhändertaget).

//Anna Jörgensdotter

”Mitt hjärta sprängs i svarta stjärnor”

Böcker man inte vill fråga efter

Nu har också jag läst den. Boken med namnet som jag, liksom Malin på Barbabloggen, inte riktigt klarar av att säga högt. Inte för att jag är pryd, men det tar liksom emot. Jag pratar alltså om "Bitterfittan" av Maria Sveland. Själva läsningen tar verkligen inte emot, det är en otroligt bra bok som rekommenderas varmt. Utmärkt sommarläsning! Läs mer om "Bitterfittan" på Barbabloggen i inläggen Det ska vara rättvist och Bitterfittan, igen.

Jag antar att det finns fler alldeles utmärkta böcker som riskerar att börja samla damm på hyllorna eftersom det är för jobbigt att gå till biblioteket och fråga efter dem:

"Fittor" av Juan Manuel de Prada
"Kukbruk" av Manne Forssberg
"Fittstim" med texter samlade av Linda Skugge och Belinda Olsson
"Irenes fitta" av Louis Aragon

Böcker man inte vill fråga efter

Det börjar med en brand

Egentligen är jag i Småland nu, hos min syster i Mörtfors, men vi låtsas att jag sitter på altanen i Kungsgården med laptopen i knäet, solen skiner, dom roliga blå blommorna blommar om igen efter att ha sovit en månad… och rosornas blomning har börjat…
Början…
Att se den så filmtydligt framför mej…
Det är en början i flera etapper. Först: 2004: Emilias död. Sedan: 1958: Edwins mördare GÖTE FRID springer i skogen från mordplatsen. Dessa scener har jag skrivit. Sedan: 1938: Fröken Filipssons hus står i lågor! Jag började skriva den scenen men det gick inte. Alla bilder för elden blev så klyschiga. Jag vill att himlen ska vara brandgul, vacker, jag började med Emilia, att hon vaknade av elden, men sen kom jag inte längre. Det blev såna krav på att hon skulle KÄNNA. Hon som i smyg nästan älskade fröken Filipsson, som hon sedan nästan skall älska Irma (men fastnar i kärleken till herr Melin… så om man ska älska om man är kvinna… att leva i drömmarna, men också givetvis att herr Melins blick ger henne konturer, det är ett tryggt område, hon vet att han inte kommer att lämna sin fru för henne, hon vill det inte heller… )… Jag var tvungen att ta bort Emilia helt, istället flyttade jag inledningen - först himlen (som jag inte får någon bukt med, måste ha med både himlens färg, och fröken Filipsson i samma mening), sedan släckningsarbetet nedanför himlen. Vill kliva in så anonymt och så bombastiskt som möjligt. Allt ser jag framför mej. Edwins beslutsamhet, sorgen som prompt måste knuffas ned. Otto som försöker muntra upp sin bror… är det rimligt i en sådan situation? Måste börja hos andra personer… måste låta Edwin beskrivas innan han blir ett namn. Inspireras av Nemirovsky, hennes glidningar mellan olika karaktärer och perspektiv… i ett kapitel i ”Storm över Frankrike” får t o m. katten bära röst! Det är så snyggt. Virginia Woolf jobbar också mycket så. Och Eva Adolfsson - fast med bredare penseldrag - i sin bok: Förvandling. I den sistnämnda är det hela tiden osäkert om det är huvudpersonens fantasier eller om det är verklighet. Också sådant inspirerar mej. Den sortens glidning. Tror att det alltid fascinerat - kommer ihåg när jag läste filosofi och allting hela tiden ifrågasattes… detta med nattens drömmar till exempel, att det skulle vara vår verkliga verklighet och det här livet - altanen och sommaren och laptopen och dom lustiga blå blommorna - skulle vara en dröm. Också det som då - jag var 20 år - satte min tillvaro i gungning: att jag skulle uppfinna allting i samma stund som jag tittar på det. En fruktansvärd och helt orimligt egocentrisk tanke! (Men jag lyckades skrämma bort en potentiell pojkvän med dom tankarna).
Denna glidning: verklighet - dröm, sanning - dikt… inte bara berättartekniskt utan även innehållsligt… Fan, jag blev så inspirerad - också - av att läsa att Moa Martinson tagit så mycket stoff ur den muntliga traditionen och folkvisorna (ur Eva Adolfssons essäsamling: Hör, jag talar!). Kvinnornas gamla visor. Om romantik, om erotik, om mäns drickande, visor till barns sovande, visor till arbetet… Kvinnorna sjöng tillsammans! Jag tycker det är så vackert, starkt. Min farmor som jämt nynnar för sej själv. Joan Didions bok - som jag inte förmår läsa… men har läst tillräckligt för att förstå just det magiska tänkandet… som jag också tar till i stunder när det blir riktigt mörkt, som jag minns när jag var liten och låg i farmors gästrum och kände mej rädd och fokuserade tapeterna… mönstret som blev levande… blev en värld… att leva i en stund. (en bild som för övrigt finns med både i Pappa Pralin och i detta projekt, fast på olika sätt, men samma tapeter! Sofia är ju Andreas farmor).
Den brandgula himlen - att den måste vara vacker, för att det därunder är så fult.
Och att jag måste våga, åter igen, ”spåra ut”, dumt att kalla det så… det att, på nåt sätt, verkligen ingå i och våga livet. Man har sina knep. Ju ömsintare - ju mer magiska - desto bättre. Färger - som mattan i Emilias hall - att fokusera, att dra hopp ur.

//Anna Jörgensdotter

Det börjar med en brand

Söndagsläsning (2)

... det senaste jag skrev... 1958, hemma hos Emilia och Hugo... flickan har nyss berättat om förlovningen med Sten...

**

Du kan inte ha den där Sten!, skriker hon. Vad är det för någon att ha?
Flickan stannar upp i sin rörelse,
Hugo kommer rullande - vem är det han rullar mot? Emellan rullar han. Stannar mitt på golvet, i beredskap.
Du kan inte lämna oss för en sån!
Flickan är stilla, men det märks på hennes kropp att hon vill bort, ut. Det värsta är att hon inget säger, att hon ser så förvånad ut, att hon inte skriker nåt tillbaka: Jävla kärring. Spottar ut nappen, liksom, trycker nallen genom spjälorna, böjer kroppen i en båge. Jävla morsan! Nej. Inget. Det blir så löjligt med Hugo där, som en sköld, när den ena inget gör. Bara står. Med en kropp så skör, så ung, så utan rörelser. Om hon kunde sparka då - fäkta med dom smala armarna. Håll dej borta jävla kärring, jag önskar jag hade en annan…
mamma…
Då börjar hon grina Emilia. Det kommer störtande, ingen lugn och snäll gråt att vilja hålla om utan rasande, det skjuter pilar i magen, hon vill böja sej ned. Hugo - nu hör hon det! Först nu! - har satt på sin Elvis skiva: Gold Records volym 1. Den hon alltid tyckt sett ut som en julskiva och därför knappt spelat.
/citat/
Och hon tjuter.
Går emot flickan - så lätt att gå igenom Hugo, han bara flyttar sej, vad är det för sköld?, hon tar tag i flickan, hon vänder flickan emot sej, vad hon säger är ohörbart, patetiskt:
Å förlåt… jag älskar dej… vad ska jag göra? Vad ska jag göra för att allt ska bli bra igen? VAD SKA JAG GÖRA LILLEMOR? Förlåt, jag vill inte du ska känna dej dålig, det är det sista jag vill.

Vad gör en snäll bäbis när mamman är dum, när mamman är utom sej? Hon ler och tar nappen och säger: Det är okej, jag älskar dej, jag tycker du har hundra fler bra egenskaper än dåliga, det här får mej inte att känna mej otrygg, men det får mej att se att du är komplex, mänsklig, jag kommer att förlåta dej, jag har redan förlåtit dej, det är förresten jag som ska be om ursäkt för att jag trilskades, för att jag inte löd dej mor…
Vad gör en dålig bäbis? Hon spänner kroppen i båge, även efter mor börjat gråta, hon slänger nappen hårdare i golvet, hon tar inte emot nallen när den ges henne, hon skriker och det går inte att trösta henne - det är en dålig dålig bäbis. Om hon inte går att trösta är hon en dålig bäbis.

Men Lillemor blir stående, orörlig, medan Emilia kysser henne, smetar sina outhärdliga tårar överallt i hennes ansikte, på hennes klänning - den hon försöker vara fin i, den hon satte på sej för Stens skull. Och äntligen griper Hugo in… äntligen förstår han varför han överhuvudtaget kom och ställde sej där… Han bänder varsamt loss Emilias händer från Lillemors kropp, han rättar till och med till klänningen, han tar Emilias famlande, gripande händer i sina och säger, viskande, till flickan, som om någon inte fick höra -
Gå nu… Vi ses imorgon… Ha det så bra.

Inget av allt det jag försöker hjälper. Inget av allt det jag försöker kan få henne att älska mej igen. Åtminstone inte som förr.
Hon kommer aldrig mer att titta på mej och tänka: Där är jag verkligt trygg.
Och det gör så svidande ont!
Ändå har jag varit denna hela tiden… Den som inte förmår…

Det har nu slagits in en kil mellan oss, tänker hon. Nu blir det aldrig mer som förr. Nej, det är inte nog med den tanken, det är ondare, hårdare -
Det är som att dö.
Hon vill krama om Lillemor när hon passerar, hon vill trycka den späda kroppen så hårt mot sin egen, men Lillemor har bråttom - skulle hon försöka skulle hon bli bortstött.
Jag vet inte hur man gör, ropar det inom Emilia. Jag vet inte hur man är mamma. Jag är ingen mamma.
När tårarna trillar så banalt och man hör hur det skriker: Ryck upp dej, det här är väl inget, låt det inte gå längre, men så går det ändå alldeles för långt.
Men nu gråter hon inte mer. Hon ler, hon satte på den där skivan igen, en annan låt, hon försökte bjuda upp.
Har du druckit, frågade flickan. Redan?
Än sen då? Än sen då om det vore så.
Som att det därför skulle vara nåt fel på henne!

Den som bär hål.
Vem bär inte hål?
Kasta du den första stenen.
Vem går inte sönder?
Den som är hål går inte sönder, är redan…

Å! Så outhärdligt dramatisk!
Flickan har passerat henne, knäpper kappan så det ska se långsamt ut, men det är det inte.

Varför får jag inte gråta när jag är ledsen?
Varför får jag inte älska dej så här mycket?

Plötsligt, mitt i iakttagandet av Lillemors kappknäppande, minns hon något som herr Melin sa.
”Det är precis så här jag ville att du skulle vara.”
Hon stannade upp - och hon log - hon hade, förstås, vänt sej om, han kunde med lätthet nå henne.
Och det var bara en enda bokstav, tänker hon nu… en enda bokstav som var skillnaden mellan…
Kommer du hit sen, kommer du hem?
Hon orkar inte ställa frågan, men hon är fortfarande hål, det fortsätter rinna ur… Är det så hål fungerar? Hål är väl tomma, rinner väl inte det minsta.
Lillemor knäpper den sista knappen… Hon hade inte behövt knäppa den sista knappen… hade hon velat komma härifrån tidigare så hade hon inte…
Nej, jag sover hos en vän inatt.
Hos Sten!, tänker Emilia.
Ni är inte gifta än!
Jag sover hos en vän sa jag.
Och med dom orden rycks Lillemor ifrån henne.

Om han istället hade sagt:
Det är så här jag VILL att du ska vara.
All skillnad i världen.

Kom nu morsan, säger han dumt. Sånt som andra säger, men han borde inte…
Vi går ut, vi kan väl unna oss en pilsner, en bit mat?
Försöker ta henne om axlarna, men hon tänker inte… kan inte…
Gå ut du, säger hon. Jag har ingen lust alls.
Hon är ju vuxen nu, säger han ännu dummare. Hon har Sten. Vad vi än tycker om det.
Vadå ”vi”?, fräser hon. Det finns inget vi i det avseendet, det finns bara jag, och så finns det du, och sen finns det inget mer.

//Anna Jörgensdotter

Söndagsläsning (2)

Söndagsläsning (1)

... ett utdrag, (obs) en skiss!... apropå Edwin och hans slalombacke:

***

EDWIN BYGGDE EN BACKE
Edwin bygger den första slalombacken i distriktet.
Edwin Steen, äldsta sonen till Aina och Fredrik Steen, grundlägger skidsporten i byn Norrby vid foten av Kungsberget. Backhoppning är det första. Sedan alltså slalom – han anlägger själv backen. Denna backe får namnet Edwins backe.
1938 genomförs den första slalomtävlingen. Misstänksamheten mot stakade banor var stor både bland utövare och åskådare: ”Ska det åkas i krokar då stannar jag hemma.”
Den första kvinnan upp i Edwins backe var hans yngre syster Sofia Steen.
I slutet av backen stod systern Karin med sin fästman Max och Max tvillingbror Milton Andersson. Söner till spinnmästaren vid Yllefabriken: Georg Andersson.
I slutet av backen står även Arvid Roslund. Arvid är sporttokig, men skidor åker han på längden.
Han tittar upp mot den svarta fläcken som snart ska falla.
Sofia är inte rädd.
Det är invigning av Edwins backe och Edwin står bakom henne. Den första ut var Sten och sen Nils-Erik, dom är dom bästa härifrån. Sedan alltså Sofia. Hon vänder sej om, ser Edwin hålla upp tummen.

Det fanns en Edwins backe innan denna. Det fanns den ursprungliga Edwins backe, och den byggdes – så som den nuvarande – med handverktyg och sprängskott.
Hela hösten slet Edwin med sin backe, tog sällan hjälp, bara ibland av Otto, och mot slutet även av Max och Milton, även om dom inte var mycket att ha som kraftkarlar räknade.
Hela långa blåsiga hösten slet Edwin. Efter jobbet i skogen, han fortsatte helt enkelt att röja, det gick, tycktes det som, av bara farten, men egentligen var det något annat: egentligen var det inget riktigt val, utan ren lust bara, ren vrede: nåt ska väl människorna här ha att göra. Nåt ska jag väl kunna ge människorna här.
Edwin gav en backe.
Som han slet! Och lagom till snön var det färdigröjt och välgrundat; välbyggt. Om man kan kalla det att röja och bereda plats för att bygga!
Han var blygsam med det, men fort kom det folk dit, fort blev det populärt, om så bara för kälkar. Folk kom långväga till Edwins backe nummer 1.
Nej inte skröt Edwin om sin backe, men som sagt, ryktet spred sej, och med dom glada kom glädjedödarna, med dom ivrigt förväntansfulla kom dom missunnsamma och misstänksamma. Där kom inspektörer och petade i backen och frågade om upphovsmannen. Då pekade man glatt på Edwin. Drog fram honom. Och dom som petat och frågat tittade på Edwin, sen på backen, på dom glada människorna, sen på Edwin igen, och frågade om han hade tillstånd.
Tillstånd?, frågade Edwin tillbaka.
Männen – för det var två män – tittade på varandra och skrockade.
Du måste ha tillstånd för att få lov att bygga nåt.
Var det tänkt nåt annat här?
Männen tittade på varandra igen.
Nåt annat?
Ja, fanns det planer här för nåt annat?
Männen tittade åter på varandra.
Näe… , sa den ene.
Men det hör inte hit, sa den andre.
Nä just det, sa den förste. För bygglov krävs och har du inte det får du rasa.
Edwin kunde ha brusat upp men sådan var inte Edwin, åtminstone inte nykter.
Menar ni verkligen det?, frågade han bara. Ska jag rasa detta som jag nyss har byggt?
Ja, sa dom båda männen samstämt.
Efter vintern?
Nu!, sa männen i kör.
Edwin tittade mot backen och mot människorna, någon vinkade, någon annan hördes skratta. En tredje hade satt sej vid backens krön med en termos.
Behöver jag tillstånd för det med?
Vadå? Männen tittade frågande på varandra.
För att rasa – behöver jag tillstånd för det med?
Männen skrattade, klappade Edwin på axeln, och gick.

Edwin rev backen (hur man nu river något som redan är ett slags hål). Sedan sökte han tillstånd. Sedan byggde han en ny.
Man kunde tänkt att det skulle bli på samma ställe – allt röjningsjobb var ju redan i grunden gjort! Men han ville bygga den större sa han. Han ville bygga en riktig slalombacke, sa han. Och så blev det. Den här gången jobbade han helt själv. Men med ekonomiskt bistånd av eldsjälen Nicklasson; ägare av handelsboden. Och lagom till snön 1938 var han alltså färdig. 600 meter lång backe, 20 meter bred. ”Slalombacken ligger som en jätteorm uthuggen ur skogen och den är imponerande”, stod det i Sandvikens Tidning några månader senare. (Obs! Detta tidningsurklipp sparade Edwin, nålade upp på väggen i köket, detta tidningsurklipp fanns fortfarande uppsatt, samma ställe, men så gulnat och nött att texten var svår att läsa när männen kom för att bära bort Edwins kropp). Första kvinnan utför var Sofia Steen. Nere vid backens slut stod Milton Andersson. Inte långt ifrån honom stod Arvid Roslund. Båda med blickarna fästa vid en fallande svart prick.

Sofia Steen.
Med vinden i håret! Nej, håret i mössa, men vinden i ansiktet, vinden mot henne, med henne, hon är snabbare än vind, än blick –
Swisch swasch swisch swasch mellan portarna swisch swasch snabbare än vind swisch snabbare än blick swasch –
Tänker hon på att ramla omkull?
(obs! något helt annat än falla – falla är att flyga! Falla är utan fotfäste, utan markkontakt – ramlar gör man plötsligt och tungt och klumpigt)
Nej, hon tänker inte alls.
Är det sant?
Nej, det är inte sant.
Hon tänker på att aldrig någonsin behöva stanna, aldrig någonsin behöva komma ned.
Hon tänker på Edwin.
Åker i ren stolthet. Edwins backe. ”Förförisk, inbjudande”, som det stod i Sandvikens tidning. (Och just dessa ord gick fortfarande att läsa den dag männen kom för att bära bort Edwins kropp)

//Anna Jörgensdotter

Söndagsläsning (1)