Tant med knut eller farlig sexbomb?

Hos allt för många svenskar lever en föråldrad bild av bibliotekarien kvar. En bild som jag faktiskt inte så gärna vill bli förknippad med eftersom den ligger långt från den bild som jag har om mig själv och det jag gör.

I Kerstin Rydbecks paper "Från arg tant med knut till farlig sexbomb - om bibliotekariestereotyper i ord och bild" (PDF-fil) framhålls att bibliotekarien ofta beskrivs som "en medelålders eller äldre kvinna" med "glasögon och knut". "Hon är ordningssam och rejäl, men tråkig. Hon behandlas med respekt och vördnad och har en betydande makt".

Senast häromdagen sa en av mina vänner: "När vi lärde känna dig raserade du vår bild av den typiske bibliotekarien." Det visade sig att bilden som mina vänner hade haft var just "tanten med knut", och dit kan jag verkligen inte räkna mig. Inget ont om henne och hennes kompetens men inte sjutton är det den sortens bibliotekarie jag är eller vill vara! Jag har varken knut (om än uppsatt hår ibland) eller glasögon, är inte särskilt rejäl och vill definitivt inte att folk ska känna vördnad inför mig! Jag tycker att datorer är roligare än böcker och jag har inte en romantisk bild av papperet som det enda tänkbara att läsa text från. Jag är inget levande uppslagsverk men jag är bra på att söka rätt på information om det mesta (med digitala källor som utgångspunkt naturligtvis). Jag bloggar hellre än gallrar böcker och jag tycker att bibliotekets webbplats är lika viktig som det fysiska biblioteket.

När jag gick utbildningen i biblioteks- och informationsvetenskap (jo, det finns en sån...) fick jag en gång kommentaren: "VA!?!?!? Måste man utbilda sig för att sitta och bläddra i böcker!?!?!" Kommentar överflödig...

Ibland förvånar det mig att gemene man inte vet mer om vad vi sysslar med på biblioteket, och vilken kompetens vi har. Men så slår det mig lika snabbt att de flesta bibliotekarier (enligt tradition) är så dåliga på att visa upp sig och slå sig för bröstet att det inte alls är konstigt att en förlegad bild lever kvar. De vuxna svenskar som inte har satt sin fot på ett bibliotek sedan de gick i skolan kan förstås inte automatiskt erövra en förnyad bild av biblioteksverksamhet och bibliotekariekompetens. Man ska inte tro att det som inte uttalas ändå syns.

I Anna Sofia Perottis magisteruppsats "Varför ska vi heta som vårt hus?" diskuteras just marknadsföring av bibliotekarier och deras kompetens. Författaren menar att vi måste börja lyfta fram bibliotekariens informationskompetens, och att vi ska skilja denna marknadsföring från den som görs av biblioteket som institution. Hennes undersökning visar bland annat att bibliotekarier ofta tror att yrkesrollen automatiskt lyfts fram i och med att själva biblioteket marknadsförs, och att det sällan eller aldrig förekommer direkt marknadsföring av just bibliotekarien. Bibliotekarieyrket är, menar författaren vidare, institutionaliserat och bibliotekarien "gömmer sig bakom biblioteket som demokratisk och ickevinstdrivande, statlig institution" och man ser därför "inte ser sin personliga del i förmedlingen av information".

Dags alltså att börja slå sig för bröstet och ge världen kunskap om vad vi är bra på och vad det är vi sysslar med. När vi inte lånar ut och bläddrar i böcker alltså... ;o)

Tant med knut eller farlig sexbomb?