Sökte runt på nätet när jag snubblade över Doris Lessings Nobelföreläsning från förra året. Den hon själv inte kunde närvara för att läsa upp. Jag minns att jag läste den i Dagens Nyheter när den var aktuell. Ett utdrag, inte hela. Men nu fanns den där i sin helhet på skärmen och jag började skumma och var snart tillräckligt fångad för att vilja få den på papper så jag verkligen skulle kunna läsa den.”Om att inte få Nobelpriset” kallade hon sin text. Om att hungra efter bildning. Om att aktivt välja bort den. Hungra efter böcker och bibliotek. Eller inte. Hon rör sig och gör kopplingar mellan den totala fattigdomen hon mötte i Afrika och en annan sorts fattigdom, den man möter i de delar av världen där det mesta en människa kan behöva eller tänkas vilja ha har blivit självklarheter och överflöd.
Vem är fattig och rik, och vad gör oss fattiga eller rika. Vi förstår inte, vad måste vi ha i vår närhet för att kunna? Vad vet vi, vad kan vi, vad vill vi – vad är bildning? ”Om barn inte kan läsa är det för att de inte har läst”, menar hon. Och mer:
Vi är en avtrubbad skara, vi i vår värld – vår hotade värld. Vi är bra på ironi och till och med cynism. Vissa ord och föreställningar använder vi knappt, så utslitna har de blivit. Men vi kanske behöver återupprätta vissa ord som har mist sin kraft.
Vi äger en litteraturskattkammare – en litteraturskatt – som går tillbaka till egyptierna, grekerna, romarna. Hela denna rikedom av litteratur går att upptäcka på nytt och på nytt av alla som har lyckan att träffa på den. En skatt. Tänk om den inte hade funnits. Hur utblottade, hur tomma hade vi inte varit då.
Vi förvaltar ett arv av språk, poesi, berättelser, och det är ett arv som aldrig tar slut. Det finns alltid kvar.
Vi har fått ärva berättelser, sagor efter gamla berättare, av vilka vi känner somliga till namnet, andra inte. Berättarna leder sitt ursprung långt långt tillbaka till en glänta i skogen där ett väldigt bål brinner och de gamla schamanerna dansar och sjunger, för vårt berättelsearv började med eld och magi, med andevärlden. Och det är där det finns bevarat i dag.
Att värna om det arvet, denna litteraturskattkammare, är en av bibliotekens viktigaste uppgifter. Långt ifrån den enda men den är fortfarande central. Vi som arbetar med bibliotek har att värna om litteraturskatten, berätta om den, levandegöra berättelserna och skapa förutsättningar för nya gestaltningar anpassade till dagens medielandskap. För att elden ska röra vid inte bara de redan invigda utan också de unga eller de som ännu inte hört några berättelser tala direkt till dem.
Det kanske var det som jag behövde minnas. Våra bibliotek står inför stora och svåra utmaningar. Institutionaliserade, gratis, icke vinstdrivande. Små möjligheter till sponsring. Läs Doris Lessings text och tänk igen på hur det är med bibliotek och läsning. Vad ska vi med det till? Och hur förvaltas ett kulturarv på bästa sätt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar