I En handfull regn söker Niklas Rådström efter minnena av en gammal vän som valde att ta livet av sig. Samtidigt blir det en skildring av alla vänner och platser från barndomen och ungdomsåren som författaren har förlorat medan han varit upptagen med livet, kopplade till tankar om döden i vår omedelbara närhet. Det hela bärs fram av det varma tilltalet, omsorgen att förklara något svårt och i grunden obegripligt för läsaren:"Vi är beredda till nästan vad som helst för att hålla kvar livet i dem vi älskar. Vi kastar oss till golvet och försöker att med våra bara händer stilla blodflödet ur de sargade kropparna. Vi säger gång på gång att det man berättat för oss inte är sant, att man måste ha tagit miste, att det är någon annan det gäller. Vi går längs stranden som tror vi att den drunknade plötsligt ska komma oss till mötes och säga något om höstdagens höga luft. Vi ber de som samlats runt olycksplatsen att tala tystare så att de inte ska väcka de döda i bilvraket, bara för att vi ska få fortsätta att tro att de livlösa kropparna tillhör några sovande. Till nästan vad som helst är vi beredda för att hålla kvar livet i dem vi älskar. Till allt är vi beredda, hela tiden sökande efter varje tänkbar utväg ur mörkret, innan sorgen griper oss med sina svarta fingrar och sliter oss ut ur hoppfullhetens trygga gömställe."
Boken har två delar. Den första, kallad ”Ljusa valv och mörka” handlar till stora delar om ungdomens livskraft med kreativitet och nyfikenhet som bränsle, medan den andra (”Det svarta maskineriet”) är en vandring in i mörkret, till sorg och ensamhet.
En handfull regn har både titel och motto hämtade från texter av Bob Dylan, och precis som Dylan behärskar Niklas Rådström konsten att göra texter med ett tungt och sorgsamt innehåll till något upplyftande och livsbejakande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar