Barn och läsning

I veckan drog DN igång höstens artikelserie om barns läsning med en text av Lotta Olsson, Ge barnen en chans att älska böcker. Ofta när det handlar om barns läsning blir det i mitt tycke alltför instrumentellt och nyttoinriktat. Man talar om nyttan med att läsa, hur viktigt det är för att utveckla ett språk och en massa andra förmågor och färdigheter. Det är ju det förstås, men inte sjutton hör man landets idrottsledare lyfta fram att de unga adepterna blir mentalt starkare och mer modiga att ta chanser i livet än de som inte idrottar. Eller är det precis vad de gör?

Lotta Olsson skriver i alla fall klokt och roligt. Jag gillar särskilt att hon bjuder på det självklara som det inte vore det, och förstås trots allt inte är:

Så: Vad ska barn läsa? Det beror förstås på vilket barn det gäller. Ingen kan säga en-bra-bok-för-tioåringar, för ingen tioåring är den andra lik.

Sedan vet jag inte om barnen behöver skyddas från glitterböcker och i stället gå till biblioteket och prata med en barnbibliotekarie om vad de ska läsa. Då tror jag snarare att den där tråkstämpeln kring läsning riskerar dyka upp igen. Men det kanske inte var vad Lotta menade?

Barn och läsning