Christer Hermansson (kulturchef i Strängnäs) har dragit sin lans igen. I onsdagens
SVD skriver han ännu en debattartikel om hur svenska folkbibliotek säljer ut sin själ för att bli populära hos massan (min tolkning). Christer Hermansson oroar sig över att bibliotek och bibliotekarier som intresserar sig för det som kallas 2.0. De som dessutom väljer att satsa på TV-spel bör sättas i stupstocken (återigen min tolkning). Har ni en känsla att ni hört detta förut? Visst, minnesgoda läsare erinrar sig den debatt som fördes i kommentatorsfältet på denna blogg i våras. Kollegan Strand skrev ett välformulerat
inlägg som drog igång en match mellan Christer Hermansson på ena sidan och Dieselverkstaden och Malmö stadsbibliotek på den andra. Dessa två fick klä skott för Hermanssons artilleri eftersom de båda tillhör några av de bibliotek som satsar på ny teknik och nya medier exempelpelvis TV-spel.
Så vad är då nytt i Hermanssons kritik denna gång?
Absolut ingenting! Tyvärr, för Hermansson är naturligtvis kompetent och kunnig, men han hittar inga nya argument.
Hermansson ställer sig återigen frågan:
Vilka är egentligen bibliotekariernas främsta professionella egenskaper? Och svarar sedan med ännu en fråga:
Är det inte framför allt kännedom och kunskap om skönlitteratur? Nej Christer, olika bibliotekarier kan ha olika kompetenser och det är inget som säger att en bibliotekarie inte kan vara expert på både litteratur och TV-spel (och reggae). Är man dessutom lite smart så kan man kanske använda sig av de s.k 2.0-applikationerna för att förmedla s.k skönlitteratur med kvalitet. Att man väljer att satsa på ny teknik och nya medier betyder inte alls att litteraturen skulle föra en tynande tillvaro. Vi vet att människor köper böcker som aldrig förr, så varför inte använda alla medel som finns för att marknadsföra den kompetens vi har och den bokskatt som (faktiskt) fortfarande finns på biblioteken? Om sedan intresserade låntagare vill dela med sig av sina erfarenheter så vore det väl en missad straffspark att inte låta dem göra det? Deltagande och intresse för vår verksamhet är väl det bästa betyg vi kan få?
Men Hermansson ger sig inte. Han vidhåller att exempelvis TV-spelsatsningar bara handlar om att locka folk till biblioteket och därmed öka sin utlåningsstatistik. Det spelar ingen roll att vi är många som menar att TV-spel är ett nytt (om man nu kan säga det om något som funnits i 30 år) media som både är lärande och underhållande (men det är kanske det som är felet?). TV-spel är i interaktiva sagor och berättelser som kräver ett deltagande och logiskt tänkande.
Naturligtvis finns det dåliga spel, men varför skulle vi låna ut dessa? Kvalitetstanken gäller naturligtvis också för TV-spel.
För Christer Hermansson spelar det dock ingen roll att ungdomstyrelsen i en
rapport visar att ungdomar som spelar TV och Data-spel bla är mindre stressade än de som inte spelar. Det spelar ingen roll att Universitet och högskolor och Försvarsmakten hittar sin kompetens på Dreamhack (s.k samhällsnytta).
Det spelar ingen roll, för Christer Hermansson har bestämt sig att Spel är Fel. Och 2.0 är Fjoll.
Och vi som tycker att det verkar vettigt är populister.
Vi på Sandvikens folkbibliotek har för avsikt att ligga i framkant när det gäller ny teknik och nya medier. Vi kommer därför inom en mycket snar framtid att erbjuda TV-spel till våra låntagare. Vi har dessutom inlett en "utbildning" för alla våra medarbetare inom det som kallas 2.0 . Ett utbildningspaket som aldrig kommer ta slut, utan ständigt fyllas på eftersom vårt sätt att se på 2.0 är synonymt med (biblioteks)utveckling.
Vi är Konstant beta (som för övrigt är namnet på vår utbildning).
Men i min och mina kollegors värld innehåller 2.0 även böcker och läsning, det finns som sagt ingen som helst motsättning mellan dessa världar i begreppet, snarare tvärtom.
Så hur ett bibliotek som är öppen för ny teknik och nya medier kan sägas sälja ut sin själ, är för mig ett konstigt sätt att se på biblioteksverksamhet på 2000-talet.
2.0 och TV-spel på bibliotek betyder inte att bibliotekariekåren är illitterata, banala eller desperata. Det handlar om att vara i takt med tiden och betyda något för våra besökare nu och i framtiden. Givetvis genom att hålla god kvalitet på allt det vi gör.
Don Quijote av Strängnäs
