29 mars 2010

Hört talas om biblioteksångest?

Följande text är i själva verket en krönika. Den läses bäst i sitt sammanhang, som avslutning på vårt senaste Nyhetsbrev.
Anmälan Nyhetsbrev från Sandvikens folkbibliotek

Hört talas om biblioteksångest, att vissa personer upplever oro eller ångest över att gå till biblioteket? Det är inget vi som jobbar på bibliotek så gärna tänker på. Biblioteket är ju till för alla människor, oavsett klass, bildning, ekonomiska förutsättningar och så vidare.

Folkbibliotek är demokratiska, det är ju själva poängen. Här är alla lika värda. Vi försöker uppmuntra människor att vara delaktiga i samhället och känna samhörighet med andra. Vi arbetar med yttrandefrihet, att göra medier och information tillgängliga för alla medborgare. Folkbildning, en hjälpande hand i människors fria kunskapssökande. Vad finns det att känna oro och ångest inför, kan man undra.

Rätt mycket om man inte har med sig positiva, lustfyllda bilder av läsning och språk från sin uppväxt. Om man förknippar böcker, litteratur och lärande med skola och tvång, kanske rentav förnedrande situationer. Om man knappt varit i kontakt med böcker sedan man var barn, och sällan eller aldrig besökt ett bibliotek där man mött en vänlig och intresserad bibliotekarie.

SOM-institutet på Göteborgs universitet undersöker varje år svenskarnas medievanor och hur vi ser på en rad samhällsfunktioner. Deras senaste studie Svensk höst från 2009 visar att folkbiblioteken är den samhällsinstitution som flest svenskar har förtroende för. 7 av 10 svenskar har mycket eller ganska stort förtroende för biblioteken och endast fyra procent ganska eller mycket litet förtroende.

Människor som använder bibliotek har lika stort förtroende för sin bibliotekarie som för sin tandläkare. Det är vi stolta och glada för. Samma undersökningar visar dock att det stora förtroendet för bibliotek och bibliotekarier är helt förknippat med om man använder bibliotek eller inte.

Det är fortfarande många som besöker bibliotek, 55 procent eller än tydligare, 5 miljoner personer, har besökt ett bibliotek det senaste året. Men besöken minskar bland de lågavlönade och lågutbildade, som också läser mindre över huvud taget.

På biblioteket finns en mängd koder som måste avtolkas. Hur hittar man? Vem kan jag fråga? Får jag fråga om vad som helst? Vad gör jag om jag vill låna något? Kostar det något? Varje sådan fråga är en tröskel, som kan växa till ett berg man helst inte vill bestiga. Kanske också avstår ifrån att ta sig an. Väljer bort.

Jag kan uppleva något liknande när jag besöker en brädgård eller ett byggvaruhus – ByggMaxi, K-Rauta, Coop, Bauhaus och vad det nu kan heta. Samma frågor dyker upp: Vad är rätt att fråga? Var betalar jag, finns det en kassa längre fram eller ska man haffa någon ur personalen? De ser ju så upptagna ut. Kommer de att tänka att jag är en idiot som frågar en massa dumt?

Så, vad lär vi oss av det här?
Att det trots allt är viktigt för oss på biblioteket att fundera på vilka signaler vi skickar ut. Att vi funderar över vad människor tänker om biblioteket och vad de tycker om oss som jobbar här. Vad vi kan göra för att biblioteket ska kännas inbjudande att besöka.

Hur skapar vi positiva bilder?
Jag tror mycket på den personliga upplevelsen. Om jag är trevlig kommer de som besöker biblioteket att tycka att bibliotekarier är trevliga. Om jag visar hur kul jag tycker det är att lära något nytt och utvecklas som människa kommer kanske även personen jag har framför mig tycka det.

Om jag vill få folk att hitta och känna sig hemvana i biblioteket måste jag också försöka påverka mina arbetskamrater, så att även de är trevliga, hjälpsamma och tycker det är viktigt att människor som besöker biblioteket hittar vad de letar efter och gärna återvänder.

Hur kan vi bli mer inbjudande?
Alla vill känna sig välkomna, sedda och bekräftade. En ny besökare eller den som är osäker behöver få veta vem de kan fråga, och känna att de får fråga vad som helst. I bästa fall kan också personalen anpassa sin service utifrån hur mycket de kan eller inte kan.

Är jag ny eller osäker behöver jag snabbt få veta hur det funkar på det här stället. Jag vill veta om det finns tjänster som är anpassade till min nivå. Finns det böcker som är mer lättlästa än andra? Kan jag lyssna på boken i stället för att läsa den? Tydlig information alltså.

Sedan är det alltid bra om någon som redan använder biblioteket bjuder med sina ovana kompisar när de själva tänker besöka biblioteket. Det första steget att komma över en tröskel är ju att kliva över den – och se vad som finns där på andra sidan. Är det hemskt och otäckt eller något jag kan lära mig att tycka om, ha glädje och nytta av?

Varför är det så angeläget att fler upptäcker biblioteket?
Det finns många svar på den frågan, säkert lika många som det finns medborgare i ett samhälle. Jag nöjer mig här med att citera Keith Richards, alltid en mästare på subtila, kärnfulla budskap:

When you are growing up, there are two institutional places that affect you most powerfully – the church, which belongs to God, and the public library, which belongs to you. The public library is a great equalizer.
Share/Save/Bookmark

1 kommentar:

Ann sa...

Jag säger bara, Keith Richards :-)!