När informationskanalerna formligen flödar över och de digitala och sociala medierna gör sitt intåg på bibliotekens arena, så uppstår en krock.
Att enkelt säga att ”det ena inte behöver utesluta det andra” och att ”det gamla och det nya kan samsas” verkar inte hålla som argument när bibliotekens verksamhet sätts under lupp och nedläggningar och nedskärningar står som hot runt hörnet.
På den 20 Halmstadskonferensen diskuterades dessa frågor. Hur ser framtiden för svenska folkbibliotek ut? Vilken position skall vi ta och kommer vi att betyda något i framtiden?
Ett batteri av intressanta föreläsare angrepp frågan från olika håll och med olika glasögon. Det var framtidsanalytiker, idéhistoriker, experter på upphovsrätt, bibliotekspersonligheter, professorer och politiker.
Alla var överens om att biblioteken kommer att behövas i framtiden. Det var väl bra, kan man tycka som anställd på bibliotek. Men det hade varit intressant om någon föreläsare sagt att biblioteken har spelat ut sin roll. Det hade skakat om och borde ha ledit fram till intressanta diskussioner i pauserna.
Nu blev det lite som vanligt. Vi vet hur förträffliga vi egentligen är, det gäller bara att få folk att förstå det.
Men klart är att medborgare, politiker och biblioteksanställda har åsikter om hur bibliotek bör vara. Medieplanering blir ofta upphov till tuffa gallringsdebatter, där den tryckta bokens vänner ofta väljer att göra digitala medier till sin fiende och avfärda Tv-spel och sociala medier som infantilt trams. Hånfullt slänger man också sig gärna med begrepp som Lattebibliotek för de bibliotek som också vill erbjuda en trevlig fikamiljö. Många gånger får man uppfattningen att ”Den tryckta bokens vänner” vill ha det som det alltid varit. Jag skulle vilja kalla detta för digitalfobi.
På andra sidan finns det naturligtvis de som lovsjunger det digitala som det allenarådande.
Helt utan nyanser hyllar man plattformar, applikationer och informationskanaler.
Vad ska jag kalla dessa? Kanske ”Den digitala hallelujakören” är ett lämpligt namn. Fobin som denna grupp lider av är rädslan att biblioteket framstår som gammalmodigt och inte hänger med.
Dessa två ytterlighetsgrupper kommer inte att nå konsensus, utan polariseringen blir deras drivkraft.
Brobryggarna blir förmodligen vi som ändå tror på ”att det gamla och nya” kan mötas och ”att det ena inte behöver utesluta det andra”. Ett bibliotek kan inte bara vara en boksamling, lika lite som det kan bara kan vara en digital arena eller ett lattecafé. Ett bibliotek har (ofta) en kompetent personal som i sin profession kan skapa en attraktiv plats med ett varierat urval av medier, men också vara en plats för människor att uttrycka sig.
.
Så naturligtvis ska vi lyssna på användarna av biblioteken och höra vad de vill med sitt bibliotek. Men faktum kvarstår att vi också har större kunskaper än de flesta att visa medier, titlar och informationskanaler som många inte vet existerar.
Personligen tror jag att bibliotekens framtid handlar om att hitta den goda kompromissen. Vi har egentligen alla medborgare som målgrupp så därför blir kompromissen ett bärande fundament för vår verksamhet. Möjligen kommer ”Den tryckta bokens vänner” och ”Den digitala hallelujakören” båda två göra oss i kompromissfalangen till huvudfiende, genom att tycka att den linje vi förespråkar blir som spökvatten (när man blandar vatten och mjölk får man spökvatten...).
På den eminenta webbplatsen Framsidan.se kan ni läsa sammandrag av föreläsningarna samt intervjuer av de som föreläste.
Niclas Forsgren
Denna krönika ingår i Sandvikens folkbiblioteks nyhetsbrev för april månad 2010.
1 kommentar:
Så sant som det var skrivet, Niclas. Även jag förespråkar Den goda kompromissen. Och goda diskussioner om bibliotekens vara eller icke vara: Gärna med användarna (och ännu hellre med icke-användare av bibliotek). Och givetvis ska vi inom vårt skrå fortsätta diskutera med varandra. Förhoppningsvis kommer debatten att skifta fokus från Huva - vart är vi på väg? till Hurra - vi är på väg!
Skicka en kommentar