Läser boken Stål av Silvia Avallone. Ett måste om man bor eller arbetar i Sandviken och jag tvekar inte att trots att jag ännu inte läst färdigt boken utnämna den till årets läsupplevelse.St
Utspelar sig i en italiensk småstad, där det mesta kretsar kring stålverket. A man´s man´s world. Anna och Francesca i centrum, som är som systrar, bor i samma höghus, med varsin hopplös pappa som inte duger något till, mammorna i bakgrunden och kriminella storebrorsor som trygga famnar, i alla fall för Anna som också slipper blåmärkena Francescas pappa kallar uppfostran. För unga för att räknas men vackra syns och synas de av pojkar och flickor, män och kvinnor, bedöms och döms.
De börjar bli medvetna om hur det ligger till, om deras lilla värld och dess begränsningar men fortfarande inne i det, 13-14 år och världen öppnar sig och stängs under en och samma sommar. Anna och Francesca vill en massa. Och: kanske ändå inte. Förutsägbara livsval eller finns det plats för drömmar? Kanske vill de helt olika saker, ser olika framtider. Finns plats för varandra i dem? Kanske inte. Eller kanske ändå.
Jag är halvvägs genom en makalös roman som handlar mer om det Italien som röstar på Silvio Berlusconi än det Italien som sköljer över oss i mat- och resereportagen. Italiens arbetarklass, lågutbildad, med givna livsval.
Trådar som leder ända till ett Sandviken där det inte varit slitet på järnverket som varit förnedring, utan nåden att få välja där val inte fanns. Läser man den här boken back to back med Stig Sjödins Sotfragment krymper världen det lovar jag dig. Språket skickar även det en blinkning åt Sandviken, Anna Jörgensdotter all over och jag hoppas hon läser den för hon borde älska de här tjejerna.
Stål med en hel del släktskap också med Vasco Rossis storslagna popanthem "Vita Spericolata", en i Sverige helt okänd 80-talshit om att livet ska levas fullt ut till max och på gränsen. En politisk sång i samma anda som Ebba Gröns "We´re only in it for the drugs".
Storslaget. Jag vet ännu inte hur det slutar för Anna och Francesca. Men jag vet att jag känt såna flickor och själv stått på det där torget och skrålat i staden där stålet biter, biter hårt tillbaks och livet inte har mer att erbjuda än det som händer en fredagkväll, en lördagkväll innan skolan slutar arbetsveckan börjar och livet tar oss nån annanstans.
Klicka på bilden för att lyssna på Vita Spericolata med Vasco Rossi.
Marcus Strand
Sandvikens Folkbibliotek
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar