Dina brev lägger jag under madrassen

En brevväxling 1971-2002 mellan Astrid Lindgren och Sara Ljungcrantz (numera Schwardt). Det är ocensurerat, ärligt och berörande.

Det första brevet skriver Sara som 12-åring till Astrid. Svarsbrevet från den berömda författarinnan är det enda brev som inte längre finns bevarat. Det strimlade Sara sönder. Här ett litet utdrag ur Saras brev: ”...Sedan tycker jag att de som spelade Tommy och Annika, spelade urdåligt. Det märktes att de var malliga. Varför hade de moderna kläder? Jag ville att Annika skulle ha spetsklänning och flätor. Nu till Karlsson på taket. Visserligen har jag (som tur är) aldrig sett hela teatern. Bara stumpar i TV. Men dåligare skådespelare ser man sällan /…/” .
Och så vidare. Vad Astrid Lindgren svarar Sara på hennes ganska trista brev får vi inte riktigt veta. Bara att Astrid minsann ger "svar på tal", något som Sara skäms över. Senare ber hon Astrid uppriktigt om ursäkt för hur hon uttryckt sig.

Nåväl, om starten på deras unika brevväxling inte var den bästa så blev de efterföljande breven, och deras framväxande vänskap, otroligt viktig för de bägge. Astrid såg det som sin plikt att besvara alla brev från sina läsare. Men det var alltid endast ett brev. Sedan satte hon punkt. Men "Sara mi Sara" fattade Astrid tycke för och det blev mer än 80 (!) brev som skickades mellan dem. Det fanns givetvis perioder när det blev glesare med brevskrivandet, men de hade båda två från början bestämt att deras skrivande aldrig nånsin skulle vara kravbetonat - de skulle bara skriva när de ville och hade möjlighet.

Sara delade med sig av vardagens problem; rädslor, mobbing och utanförskap. Men också av lyckliga stunder. Detsamma gjorde Astrid. De var så klart väldigt olika, i ålder och person. Men där fanns ändå likheter. Kanske behovet av att få uttrycka sig? Och att få diskutera livet, som båda upplever som rätt komplicerat... Sara var ett känsligt barn, hemförhållandena inte de bästa. Men hon älskade att skriva och drömde om ett liv som skådespelare.

Astrid var många gånger en livlina, tolkar jag det som. En källa av klokhet, och någon som lyssnade. Men hon kunde också höja rösten när hon tyckte att det behövdes!  Liksom de flesta tonåringar är Sara väldigt självcentrerad men att hon var verkligt fäst vid Astrid står helt klart.

Astrid ska vid något intervjutillfälle ha svarat på frågan huruvida hon älskar alla barn - det gör jag verkligen inte... Men jag respekterar alla barn. Varenda unge borde ha en Astrid som brevkompis.

Dina brev lägger jag under madrassen