Det är i sig en bedrift att få mig, som i bästa fall, läser ca 2 deckare om året att bli sugen att läsa en kriminalroman. Men för några veckor sedan besökte författaren Kjell Eriksson Sandvikens folkbibliotek. Han berättade livfullt om sin väg in i skrivandet och om varför han kom att börja skriva deckare. Hans kriminalromaner utspelar sig i Uppsala och det var roligt att höra honom berätta om ”det andra Uppsala”, långt från studentnationernas och institutionernas Uppsala.
Denna känsla av utanförskap inför normen, att inte riktigt låta sig kategoriseras tycks sitta djupt hos Kjell Eriksson, både som person och författare. Trädgårdsarbetaren som i samband med ett uppdrag på Forsmark känner behov att dokumentera det han ser omkring sig. Den prisade deckarförfattaren nästan 30 år senare, som ställer sig frågande till strategierna bakom ”månglandet” på Bokmässan.
När programmet var slut, köpte jag en av Kjells böcker med mig hem, Prinsessan av Burundi. Den tilldelades Deckarakademiens pris för bästa svenska kriminalroman 2002. Och 2006 blev Kjell Eriksson årets Stig Sjödin-pristagare.
Jag kan förstå varför, av personbeskrivningen i Prinsessan av Burundi och hur han genom att lyckas fånga den där känslan av att något som aldrig riktigt uppmärksammades har försvunnit också tar ställning för alla de som saknar språk, saknar en röst i samhället eller som själva valt att hålla tyst. Jag är glad att jag upptäckte att Kjell Eriksson, att han blev relevant för mig. Och det visar också hur viktigt det är med författarprogram på bibliotek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar