Svinalängorna av Alakoski

Sträckläste Svinalängorna i helgen och jag vet faktiskt inte vad jag tyckte om den.

Jag ville läsa den för att den handlade om 70-talet och om en familj som flyttade till Sverige från Finland. Kanske trodde jag att jag skulle känna igen mig lite?

Efter jag hade läst den så slog det mig att, även fast jag inte kände igen mig alls, upplevde jag nog barndomen på samma sätt som Leena i boken. Författaren lyckas med att skickligt förmedla hur ett barn upplever sin barndom, i nästan staccato-liknande episoder, utan en röd tråd, kaotiskt.

När jag läste boken så störde den mig, det där kaotiska anslaget, men historien om Leena och hennes familj berörde mig. Särskilt mot slutet när missbruksproblemen blir så allvarliga att barnen omhändertas och jag började förstå allvaret och graden av misär hos den här familjen.

Jag är fortfarande inte säker på om jag verkligen gillade den här boken men historien är ändå angelägen och väckte hos mig frågor och tankar.

Svinalängorna vann Augustpriset förra året och finns nu ute i Pocket.

Svinalängorna av Alakoski