Van Morrison

Varje dag i bilen på väg till jobbet, en ny skiva att starta dagen med. Det varierar rätt friskt, mycket gammal rock, soul, en del reggae, ibland lokalradio när jag står ut. Hank Williams eller Dylans radioshow när jag vill gå riktigt långt tillbaka, the days before rock n´roll. Men den som spelas överlägset mest är Van the Man, Van Morrison.

Jag minns en krönika Andres Lokko skrev i tidningen Pop för några år sedan; han var trött på att recensera skivor, trött på popjournalistik, skivbranschen, alla dåliga artister som hypades och hyllades bara för att vara bortglömda halvåret senare. Artikelns rubrik var "Låt inte dom jävlarna ta dig". Det enda som ännu kändes äkta var Van Morrisons då ännu outgivna samling outtakes, The Philosopher´s stone.

Man kan knappeligen läsa intervjuer med Van Morrison. Han bekräftar bara mediebilden; ointresserad, butter, utan engagemang. Böckerna om honom är skit, är han noga att meddela. Han skriver sånger fyllda av vrede och hat till dessa falska levnadstecknare, sånger det svänger om. Men filmaren Wim Wenders skrivit en bra essä om Van som finns med i boken Gränsland.

Annars är det förstås musiken som står för sig själv, talar ett eget språk. Något orättvist vill skribenterna på världens musiktidningar göra gällande att Vans best of-datum gick ut i mitten av 70-talet, eller möjligen kan sträckas till 80-talets slut och skivan Avalon sunset. Jag gillar Van när som helst, han må göra samma skiva om och om igen och vara i desperat behov av en make over i form av en utomstående producent som med kritisk blick kan döda hans tråkigaste infall, men det spelar mindre roll. Van is the man. Han skriver fortfarande de bästa sångerna att starta dagen med.

Van Morrison