Det tragiska i den lilla historien är att man absolut inte kan nå domstol eller myndigheter utan att ha ett papper. Svart på vitt ska allt vara och inte en jävel orkar ta egna initiativ utefter eget huvud utan stirrar blint på lagar som uppdateras väldigt sällan. Det är som i kyrkan. Samhället utvecklas men de helt absurda "heliga" lagarna finns kvar som från en tid där det inte fanns bilar, tingsrätt, homosexuella (stackars kyrkan vet inte bättre). Huvudsaken med myndigheter är att de ska ha förståelse för de som har problem. Sätter man sig inte in i situationen och istället tittar på papper istället på personer blir konsekvensen att ingen förstår domslutet. Det handlar om människor och inte om papper.
Lika svårt hade jag när jag mönstrade i Östersund. Jag har aldrig varit intresserad av att lyfta ett finger för "mitt land" så mitt mål med dagarna där var att komma hem helskinnad och utan att behöva återvända. Gubben som välkomnade oss hade nog arbetat för militären i åratal. Det lät som en informationsfilm när han talade. Och jag hade inte brytt mig om att ta med betyg eller något sådant och heller inte gymnastikkläder, vilket jag sedan sa till vår kontaktperson. "Det stod så i brevet ni fick per post", sa han och stirrade rakt ut i ingenstans. Vilken robot! Sen sa jag än en gång. "Jag har inte med mig något av det", för att se om han förstod denna gång. Helt borta var människan. Nåväl. Det slutade med att jag påstod att jag är självmordsbenägen och fick åka hem. Stämnaingen på mönstringen är att alla tror vi ska ut i krig för ingen vill göra lumpen. Och så ordnar de förstående myndigheterna ett motiverat försvar (har ingen vapen, behövs inga vapen för övrigt). Snälla människor, våga lita på den egna moralen och stirra inte blint på dessa fruktansvärt tråkiga papper. Annars förstår vi inte varandra.
/Fredrik Magnusson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar