Outsiderskap & magi mot det mörka

Det magiska…
Att känna livets mening…
Att stå i samband…
Som Eva Adolfsson skriver (utifrån Birgitta Trotzigs författarskap)… om att vara ”medlem i en sorts arbetarkollektiv av stjärnor och örter och människor och jord och fåglar. En avgrund skiljer denna värld från den tid då den moderna människan står skild från alltsammans, ensam i en värld av okontrollerbara krafter”
Mina personer, tänker jag, lever i en brytningspunkt… Det moderna samhället… Sandviken som blir stad… Världskriget… Sofia o Emilia är ju uppvuxna nära naturen, djuren, nära andra människor, men så gifter sej Sofia med Arvid och flyttar in till staden (dom har dock en trädgård med viss odling - och maskrosor! - tänker jag mej). Emilia - som alltid säger att hon minsann ska iväg, långt bort - flyttar till en mycket litet rum, kanske inneboende? Hon jobbar på Yllefabriken och fikar med Irma efter jobbet (eller på helgerna?). Båda ogifta, fria (!?) unga kvinnor. Men egentligen för gamla för att vara ogifta. Dom är ju bägge över tjugo, Irma är tjugofem. Sofia ser såklart snett på denna frihet… det finns ju jämt så mycket att göra, och hennes tid räcker aldrig (samtidigt skulle hon aldrig stå ut om hon blev stilla).
Det ”hotfulla outsiderskapet” (citat från Adolfsson) - det tänker jag att jag vill ha med i min nästa roman, men det finns med här också. Framförallt då med Irma… hon kommer att straffas för att hon gör motstånd mot världen så som den ser ut… Först kommer hon att svika Emilia (det är så Emilia ser på det), sedan kommer något att hända som gör att Emilia vänder sej bort från Irma (det blir en slags parallell till Rebeckas självmord… men Rebecka är martyr, Irma blir något annat)… Men så tänker jag på Edwin, att hans outsiderposition är helt accepterad… Och där kommer också en parallell med fröken Filipsson. Dom är på ett plan ”en och samma”, men frk Filipsson hånas, Edwin har man respekt för. Han anses ha integritet.
Fröken F och Irmas utanförskap är på helt olika sätt, där Filipsson drar sej inåt försöker Irma växa ut mot världen. Så sviker Emilia Irma, och det kommer att ligga som en nästan obärbar tyngd i henne, och å ena sidan försöker hon leva Irmas lära… å andra sidan blir det detta med Flickan som kommer till henne som en räddande ängel, som vill till henne, som behöver henne.
Emilia behöver verkligen den där gemenskapen. Kvinnans gemenskap! Uppvuxen som hon är med att iaktta Karin och Sofias enhet. Sofia har hon gett upp. Männen kommer hon aldrig att kunna känna sej nära. Men egentligen heller inte kvinnorna. Varför? För att hon kräver för mycket? För att hon skäms för mycket? För att det finns för mycket OSAGT, OKÄN(N)T emellan!? Jag vet inte riktigt. Men jag tror inte på detta att kräva för mycket, jag tror man först måste se på det hål man - och andra - har inom sej, hur stort och djupt och sårigt det är, innan man börjar döma. Hur mycket krävs för att fylla eller täcka eller läka det hålet?
Så vill hon - och Sofia! - fortsätta dansa hela livet.
Fast där Sofia vill dansa bort, där vill Emilia verkligen dansa rätt in i människor.

Magin vill in hela tiden! Den kräver plats, mot det mörka (som ibland känns så övervägande! T.ex. nu… att migrationsverket bestämt skicka tillbaka människor till Irak för att där ”inte råder någon väpnad konflikt”… det är så cyniskt, så omänskligt, att man nästan inte kan tro att det är sant, och begriper man inte att detta ger spår i oss alla … i vår syn på varandra… i hur vi hanterar varann!)
Magi (mot det jävla mörka): Att se hur färgerna i naturen passar så bra ihop (som jag verkligen tänkte på när jag gick med barnvagnen mellan fälten i Åmot på midsommarafton) Dom små sakerna! Det blir nästan som en slags drog. Vardagen kan/måste ibland vara helt berusande i sin enkelhet, sina färger. Lillans alla rörelser, ansiktsuttryck! Men jag önskar mycket mer mod till möten med andra människor. En rädsla finns: att personerna i romanen blir för instängda, att jag inte vet hur dom ska röra sej i världen, att det tränger in för mycket tankar, att dom bara blir sittande och betraktar. Men: Det jag känner jag inte förmår, det kan alltid mina personer förmå. Det är ju verkligen en anledning till mitt skrivande. Att få leva ut dom där världarna inom. Och skrivandet är ju EMOT det polerade och det stumma.

Så, nu är mina bloggardagar över. Vet inte om jag skrivit blott för mej själv eller även för andra. Hoppas, förstås, det sistnämnda (och vet att du, Annemarie, och du, Anna Axfors - tack för ditt fina mail! Du ska absolut få ”en roll”! - funnits på andra sidan… - Kvinnogemenskap - eller hur?)

Avslutningsvis, avslutningsbild: Bilden ovan: inspirationsbilden nr 1.. Stadshotellet nyårsaftonen 1942-43, när Sandviken blir stad. I vänstra hörnet (längst ned) sitter min farmor, Olga. Det var när hon berättade om denna bild, och om hur obekväm hon kände sej här, som jag började skriva på detta projekt.

//Anna Jörgensdotter

Outsiderskap & magi mot det mörka