Läs därför Jaqueline Harpmans bok Hon som aldrig kände männen (1996).Jaqueline Harpman är en prisbelönt belgisk författare och psykoanalytiker. Men det förefaller tyvärr, efter mina egna efterforskningar, att hennes författarskap i viss mån lever i lönndom. Tyvärr.
Hon som aldrig kände männen, pryds av ett tämligen oansenligt omslag. Romanen är på drygt 160 sidor och utan kapitelindelning.
Fyrtio kvinnor i varierande ålder lever fängslade i en underjordisk grotta. Så har de gjort i många år. Varför? Det är det ingen som vet. Det enda kvinnorna i grottan minns är en gällt skrikande siren. Vår huvudperson, jag, var bara ett litet barn när hon låstes in.
En morgon ljuder sirenen igen. Vakterna släpper allt och flyr hals över huvud. I nyckelhålet till kvinnocellen sitter nyckeln kvar. Kvinnorna är fria och tar sig upp ur sitt underjordiska fängelse. Och möts av ett öde och tomt landskap. Inget liv någonstans. Kvinnorna ger sig ut på vandring och under några år stöter de med jämna mellanrum på andra underjordiska celler med fyrtio ruttnande och/eller mumifierade kvinnor eller män. De släpptes aldrig ut när sirenen ljöd. Kvinnorna har hela tiden under åren som följer ständig tillgång till mängder av mat som finns i frysrum i de olika grottorna. Så småningom reduceras gruppen och till slut är det bara en enda kvinna kvar. Jag.
Bokens jag är ett starkt jag som utan några som helst minnen försöker utröna vad hon är, vem hon är bit för bit. Och när vi läser boken får vi ett perspektiv på vad det innebär att vara människa.
Och eftersom jag lever efter devisen: ”delad [läs]glädje är dubbel [läs]glädje” vill jag nu för er, kära vänner, lyfta fram och påtala en fenomenal och stark läsupplevelse! Romanen är som ett förträffligt moget vin med en kraftig eftersmak, en kvardröjande smak som inte på lång tid lämnar utrymme för andra läsförnimmelser.
Trevlig läsning
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar