

Jag ser Joakim Thåström tränga genom rutan i Skavlans tv-show på SVT, förbi allt som är så mediokert i dagens musik, dagens kulturvärld där han på något märkligt sätt förblir alternativ, utanför allt. Kanske en illusion som skapats via flytten till Köpenhamn och annat mytologiserande, hur som helst är han väldigt bra, kanske bättre än någonsin.
För några månader sedan kom en samlingsbox med Imperiet, Silver, guld och misär. Det är lockande att se den som ett slags försoning med ett 80-tal fullt av teatraliska poser, pompös och pretentiös musik. Vilket inte hindrar det från att vara fantastiskt att återvända till nu. Artisteri som vågar bryta sig fram, ta plats, ändå vara något mer än rock n´roll.
Lätt att förlora sig själv i det där, som de väl gjorde på slutet. Solo gick resan in i återvändsgränden i början av 90-talet. Sedan uppbrott, Amsterdam och Peace, Love & Pitbulls. Och nya uppbrott, tillbaka till Sverige, rastlösa flytter mellan Stockholm och Köpenhamn. Börja sjunga på svenska igen. Delta, ta plats igen. Men få intervjuer, nästan inga.
I Skavlan inte ett ord till någon, bara en massa koncentration framför mikrofonen, sjunga eller mumla fram de viktigar orden, rader om skolavslutningar, Buster och Fantomen. Han har varit i sin återblickande fas ett par år nu men det känns inte som nostalgi, snarare texter om sånt man tänker på när man inte längre bryr sig om vad som händer på festen nere på gatan.
För några år sedan kom textboken Txtr. Jag vet inte om texterna alltid håller utan musiken. Ibland gör de det och han är Sveriges bästa poet. Ibland inte, och det ser pinsamt enkelt ut. Men om inte annat påminns man om jäkligt bra låtar. Och Thåströms förhållningssätt lyser förstås igenom. Jag blir glad av den mannen. Txtr är värd att kolla upp även för den som aldrig brytt sig. Vi har den att låna på biblioteket precis som vi har Silver, guld och misär och en massa annat bra han varit med i genom åren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar