Leka lite grann

De senaste veckorna har det hänt mycket för barn och unga på våra bibliotek. Till exempel har det varit både dröm- och mardrömsvecka på Folkbiblioteket i Sandviken, som ett samarbete med Kulturskolan och Konsthallen.

Många av aktiviteterna har mer handlat om musik, drama och konstnärligt skapande än om läsning. Bra exempel på hur mycket folkbibliotek faktiskt arbetar med barnkultur.

Det måste ju inte handla om böcker och läsning hela tiden. Att det faktiskt händer roliga saker på biblioteket är också viktigt.

Läsning för små barn handlar lika mycket om stunden tillsammans, närheten mellan förälder och barn som om själva berättelsen. Att jobba in den rutinen, göra en god vana av att vara tillsammans betyder antagligen mest.

Det där är lätt att tappa sedan med äldre barn som kan läsa själva. Och med vuxna. För visst är det synd att läsningen senare i livet, i skolålder och vuxenstudier blir så funktionell.

Jujja Wieslander, som bl a skrivit böckerna om Mamma Mu, utkom för några år sedan med en bok som handlade om hennes egna erfarenheter av att jobba med barn och skriva berättelser och sånger till och för barn.

Den boken heter Leka lite grann. Där ställer hon frågor om varför vi människor behöver lekar, sagor, sånger och samtal. Så här klokt skriver hon på ett ställe:

Genom sagan, berättandet, sångerna och samtalet får man orden. Först då kan barnet berätta vad det känner och tänker. Det kan uttrycka glädje, ilska, sorg och vrede utan att behöva visa det som ett spädbarn.

Ett större barn som skriker, kastar saker, biter och förstör, försöker berätta något men saknar orden.

Ungdomar som skär sig, svälter sig eller tänder på skolan har inte fått tillgång till det språk där de kan berätta om sina känslor. De har kanske heller ingen som lyssnar på dem. De får skyla sitt ansikte och leva med masker.

De visar upp sina skärsår och sin avmagrade kropp: ”Se mig, hjälp mig, att förstå vad som händer med mig, lyssna på mig, tala med mig!” Det är en ordlös och förtvivlad berättelse, en destruktiv gestaltning.

Vi vuxna kan i konsten, i böcker, film, bilder och i samtal med andra få insikter om oss själva och få språk att uttrycka våra tankar och känslor med. Utan någon att vända sig till så finns man inte. Utan den andre formas man inte till ett subjekt, får man inget eget jag. Men i leken och i samtalet får vi hjälp att föra fram vår berättelse.

Jag är glad att jobba på ett ställe där vi har en drömvecka för barn, och till och med kan följa upp den med en mardrömsvecka mitt i höstlovet, halloweenveckan.

Vi kanske skulle prova att göra något liknande även för vuxna? Veckor fulla av lek, skapande, samtal och berättelser.

Marcus Strand

Bibliotekarie, Sandvikens Folkbibliotek

Leka lite grann