Vigilante läste jag för ett tag sedan, men jag hade med den på bokpratet som jag körde i Onsdags och märkte att jag känner väldigt starkt för den boken fortfarande. (Det var också någon som lånade den vilket alltid känns som ett litet kvitto på att jag har lyckats tala mig varm för boken.)Vigilante handlar om Marcus som bor i Göteborg, en till synes vanlig kille med ett bra jobb, familj och flickvän. Under hösten så är det något som börjar skava inombords på Marcus, han börjar se igenom det samhälleliga spelet och störs av alla idioter som han ser runt omkring sig.
Han träffar en gammal klasskamrat från gymnasiet och naturligtvis så stannar han till och utbyter lite tomma hälsningsfraser "nämentjenare" och så vidare. Den gamla klasskamraten frågar om de inte ska ta och träffas och fika nån gång och då händer det, Marcus kan inte spela med längre och han säger sanningen. "Varför skulle vi egentligen träffas, vi hade ju inget gemensamt i plugget och har inget gemensamt nu...". Snopet slinker klasskamraten iväg.
Min första reaktion är att Marcus är modig och gör det där som man själv skulle vilja göra. Säga ifrån! Stå upp för sig själv! Vara ärlig! Som läsare förstår man Marcus och ställer sig på hans sida. Marcus går dock längre och längre i sin "ärlighet" och säger vad han tycker och tänker, han går från att vara en person som fått nog till att vara en besinningslös hämnare.
Det häftiga med den här boken är att man sympatiserar så starkt med huvudpersonen så att man inte märker när det börjar barka iväg och bli otäckt. Efter ett tag får man själv gå bakåt i boken och se var man förlorade kontakt med verkligheten. Är det ok att Marcus klår upp tre killar som mobbar en mindre? Är det ok att han i stort sett arbetsvägrar för att chefen är knäpp och arbetsbördan omöjlig? Var går gränsen mellan enkel civilkurage och ren hämnd?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar