Mål & motstånd

Något slags flyt nu med romanen, med tankarna kring den, dessa "konfliktbeskrivningar" glider över i karaktärsbeskrivningar; jag låter det vara allt möjligt, repliker kommer in, nya idéer. Det känns ibland som gåtor som ska lösas, ekvationer som ska gå ut, pyssel, trolleri...

På samma sätt som livet inte har något tydligt KLIMAX, så kan ju livet heller inte sammanfattas: vad handlar det om?
Men ok då, liv och skrift är ju inte samma.
Vad handlar romanen om? Om jag skulle sammanfatta den…
Jag har upptäckt att det handlar så mycket om kvinnogemenskaper som spräcks, sprängs. Att kvinnors längtan efter varandra genomsyrar, otillfredsställd. Den gemensamma sången som tystnat.

Vill ställa miljoner frågor till min farmor… men törs liksom inte. Jag känner mej, av någon konstig anledning, dum. Som om: Vad tror du att du sysslar med egentligen? (Vem tror du att du är?). Fick ju några jättefina, värdefulla tips från personer efter min efterlysning i tidning… men samma känsla finns där… inför att ringa upp folk… inför att TA PLATS…
Fan, det sitter så satans djupt. Det skrev jag om i min Stig Sjödin-text också… Mannen: geniet. Kvinnan: hobbyskrivaren. Läser om Alexandra Kollontaj (åter igen i Eva Adolfssons ”Hör, jag talar!”)… hur fruktansvärt nedrigt nedskriven och hånad hon blev när hon åkte runt och agiterade.
Lyssna på detta som Adolfsson skriver (utifrån Judith Butler):
”samhället bestraffar dem som inte utför sitt kön rätt. En kvinna i offentligheten tycks i detta samhälle för många (de flesta?) vara detsamma som en ”offentlig kvinna”, dvs. en hora, och ska behandlas därefter.”

I texten om/utifrån Stig Sjödin upprepar jag att jag alls inte känner/kände honom, men det finns i mej en tanke/rädsla att han inte skulle gilla mig och mitt skrivande. Jag skriver att det säkert är en fördom, men inte desto mindre nåt som gör en så jävla osäker, liksom instängd.
Jag undrar hur det känns att känna sej självklar.
Och jag tänker att det är sånt jag vill ha med i min roman, och jag behöver verkligen veta hur KVINNOSYNEN såg ut då. Hur kändes det att vara kvinna då? (två scener från Tre kärlekar som går på teve nu: Britta som inte orkar följa med till dansbanan, knappt orkar gå ut över huvudtaget, för att hon - efter att ha fått ett barn med en gift man - vet hur man ser på henne, som någon som det bara är att ”ta”… Och så Lilian som försöker ta bort det barn hon väntar, och som ligger och förblöder i sin säng - utan att någon får komma in o hjälpa henne - för det är hon inte värd).
Irma inspireras (nog) av Elin Wägners Väckarklocka… hon vill vakna, hon vill väcka Emilia… Jag vill att Emilia ska bli riktigt påverkad (om än motvilligt och omedvetet), men så detta att Irma tar en annan väg… inte för att hon bara ”pratade” och inte hade hjärtat med, för det har hon, verkligen! Men för att något händer som bryter ned all hennes opposition, släcker hennes eld.
Jag förundras över att Kollontaj orkade! I all denna offentlighet, i allt detta motstånd, genom allt detta hån! Vilka människor orkar inte, vilka människor orkar? Det tycker jag är intressant. Och är det så enkelt?
Här måste också en linje ritas: Irmas och Emilias samtal… utvecklingen där… kretsandet runt Rebeckas självmord. ”Man kan lika gott kalla det ett mord”, säger Irma. Håller Emilia med? Jag kan tänka att denna omedvetna medvetenhet som blir Emilias gör att hon sätter sej på tåget i slutet..

Urscener. Utgångspunkter. Också så intressant och viktigt.
Var börjar en människa? Vad är hennes drivkraft?
Vad är en människas mål och vad är hennes (inre, yttre) motstånd?
Varför orkar Emilia och inte Rebecka? … om det nu är så det är…

Tung regnhimmel. Lillan vaknade halv sex. Senare idag ska vi iväg till Rosenlöfs o titta på ett rum som jag kanske, förhoppningsvis!, kan få hyra och sitta o skriva roman i under hösten! Vi får se. Håller tummarna för detta.

(Hej Annemarie! Ha en fin dag!)

//Anna Jörgensdotter

Mål & motstånd