Satt länge igår i hammocken och skrev ”konfliktlinjer” och först tänkte jag att jag måste ha det så som man ska ha det - det som t.ex. jag och dramaturgen till En annan Anna diskuterade en massa innan jag skrev pjäsen… det här: kurva, klimax, upplösning, avslut. Men så kände jag när jag började skriva igenom deras liv, att va fan, måste jag verkligen följa det? Ser mitt liv ut så? Ditt? Blir det en hemskt ospännande bok om man inte följer det schemat? Jag har inte tänkt igenom detta ordentligt än men jag vill verkligen ha den här berättelsen - dom här liven (som ju är så verkliga för mig!) - så verklig som möjligt. Och då kanske det kan vara så att en människa inte lär av sina misstag. Det kanske är så att ens ”trauman” eller ens livssyn är för ”grundade”… Det kanske är så att samma handling börjar och avslutar en period, men däremellan HAR JU SAKER HÄNT. Det är ju ofrånkomligt. Även om jag bara ligger under täcket en hel dag så har ju nåt hänt. Jag har legat under ett täcke, jag har tänkt tankar, tid har förflutit: ljus, mörker… Drömmar och fantasier och längtan och minnen… Det är ju i allra högsta grad LIV. Sofia har ingen möjlighet, inget utrymme, att vara en äventyrerska… men hon kommer att måla fram en alternativ tillvaro och det sorgliga är väl att denna tillvaro egentligen inte är ett alternativ utan en fördjupning.. Men det kommer ivarjefall att GÖRA något, GE något… Hon kommer kanske inte att gå mot ett Happy End… kanske inte heller ett Sad End, men likförbannat: hon kommer att förändras, det gör man även om man ligger under ett täcke… kanske bara inte lika uppenbart som om du bestiger ett fucking berg.
För mej är det en sån befrielse att slippa tänka KLIMAX.
Istället kan man väl tänka klimax klimax klimax…
Det finns ju höjdpunkter och lågpunkter varje dag. Men relativt sällan ackompanjerade av stråkorkestrar.
Tyvärr… kanske.
Jag har till detta projekt skrivit två olika slags synopsis. Ett superkort, med bara det absolut viktigaste. Ett med punkter, från 1 till vad det nu är… 102, kanske. Där varje händelse är kortfattad beskriven. Nu ser jag ju att den kommer att ändras, liksom ”det absolut viktigaste”, men det är skönt att ha med sej. Vad jag nu behöver är en ordentlig karaktärsbeskrivning (på alla mina karaktärer), plus fördjupade händelseförloppsbeskrivningar (konfliktlinjerna), plus, tänker jag, några grundläggande ting att ha vid sidan om som liksom inte, aldrig, får komma bort - som, givetvis, kriget, eller ett sånt faktum att Barbara alltid bär grönt, eller att Sofia inte kan unna sej mat riktigt… eller, vidare: Ottos hjältedrömmar, Edwins motorcykel (och blomsterintresse!), Emilias bostad (jag vet inte än var hon bor under 44-45). Massvis med ting som liksom måste in i mej, så det kommer naturligt när jag skriver…
Har också tankar, idéer, kring Emilia som jag inte törs skriva här, men som jag måste sätta mej ned och tänka igenom, det vill säga: skriva igenom. Om det verkligen håller.
Att skriva sej till sina berättelser är verkligen ett sånt gyllene knep. Allt bakgrundsarbete är helt ovärderligt och inte det minsta tråkigt - tvärtom längtar jag mer till att skriva när jag skriver grejer runt om, än om jag ínte gör det. (tror jag… har ingen vidare bra statistik rörande detta…)
Tvivlet måste man knuffa bort.
Såklart inget man med lätthet gör, men allt annat (att ge efter för tvivlet) är destruktivt. För mej.
Jag står inte ut med frågan: Varför skriver du?
Jag kan bara inte tänka mej nåt roligare, mer magiskt, mer livräddande - och jag har inte råd att ifrågasätta det. Punkt.
Oroa mej över tid/pengar - det blir ju så. Men vissa stunder, som nu, orkar jag inte riktigt bry mej om det heller.
Det är: för roligt, för magiskt, för livräddande. Såklart inte möjligt om man inte har tid/råd, men just precis nu - när solen sakta går ned över hyreshustaken och lekplatsen här intill så har jag tid/råd, och då vill jag bara att detta ska finnas. Den närheten till mitt skrivande, tron på det, och med den - glädjen!
(ovan: bild från fotbollsVM 1958 - ett evenemang som, indirekt, spelar en central roll i romanen)
//Anna Jörgensdotter
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar