Q ringde och sa att det är ju bra att du skriver om en annan generation så att du får perspektiv på ditt eget liv. Det kändes, på sättet han sa det, som om mitt liv – skrivandet om ”mitt” liv, eller om livet i den här tiden: som kvinna idag! – inte skulle vara tillräckligt intressant. Och det är en sån märkvärdig paradox --- med tanke på detta projekt… Dels för att jag ju, i och med detta projekt, känner att jag kommer mycket närmare mej själv… och dels för att jag ju skriver om kvinnor – människor – vars liv aldrig har uppfattats som intressanta, minst av allt av dom själva.
Jag är mycket berörd av teser o argument i Eva Adolfssons bok ”Hör, jag talar!” (överhuvudtaget en fantastiskt klok bok) - den handlar om skrivandets nödvändighet eller ett nödvändigt skrivande… Essäerna är skrivna mycket utifrån arbetarlitteratur, men även om jag väl inte kan kallas arbetarklass (har själv svårt att dra dom där gränserna… ) så känner jag igen mig i detta ”underifrånbehov”… Att ha känt sej förtryckt, tillplattad, meningslös… Att utifrån denna känsla TROTS ALLT ta sej rätten att tala, säga: Mitt liv är viktigt.
Jag mår verkligen dåligt av tanken, känslan, att mitt liv – eller kvinnors liv idag – inte skulle vara ”tillräckligt” intressanta I SEJ. Jag tycker det är vad som genomsyrar mycket av litteraturkritiken. Man måste verkligen ha varit med om något extraordinärt men har man det så inte fan får man skriva om det uppriktigt för då frossar man, då blir det patetik eller outhärdligt eller blott, som sagt, ointressant… Jag vet vilken ton man bör ha. Jag vet hur nedskruvad och intellektuell eller ”speciell” den tonen bör vara.
Sofias och Emilias liv var inte värda ett skit, DÅ, men om man skriver om dom NU… så blir dom plötsligt värdefulla. Och vi kan tänka, idag, att den sortens periferi liksom är exotisk. Hur kunde kvinnor leva så osynliga?? Som att det inte skulle hända idag! Som att osynlighet inte längre finns. Osynligheten osynliggjord. Idag kan vi ju alla! Idag får vi ju alla! Idag bör vi alla! Idag fattas det ingen rätten att tala. Men det där stämmer ju inte.
Jag har hamnat i en märkvärdigt privilegierad situation… jag har fått, eller tagit mej, utrymmet att tala. (Inte minst här). Men jag kan absolut identifiera mej med motsatsen. Att inte ha känt någon rätt. Som kvinna, förstås, men än mer på grund av vad för slags ”kvinna” jag känt mej som… Jag har talat genom anorexi, genom missbruk… jag har haft många sorters språk och på alla dessa språk har jag försökt säga något, kanske har jag försökt säga: Snälla säg att mitt liv är viktigt för jag kan själv inte känna det.
Sofia skulle inte ens kunna ha i sitt hjärtas djupaste vrå orden: Jag är viktig, jag är värdefull. Det finns inte med i hennes ”uppbyggnad”. Kanske är det en slags skillnad mellan oss. Att jag någonstans i någon vrå känt av en form av orättvisa, en ilska utåt, och att den känslan fått mej att skriva – eftersom jag ser på skrivandet som samma sak som att kämpa (och ju mindre den där vrån är, desto större bedrift blir skrivandet, kampen): Den här platsen vill jag inte vara på. Så skulle Sofia förmodligen aldrig kunna tänka. Men ur henne kommer ideligen en och samma ramsa: Mitt hjärta sprängs i svarta stjärnor.
Jag förstår att Q absolut inte menade något ”illa”, och det är lätt här som på alla andra ställen att kalla sej själv överkänslig, men samtidigt så tror jag verkligen att det förhåller sej så här, att det ses som ”banalt” att må på ett visst sätt, att inte klara av att ta plats, att inte klara av att tycka om sej själv. Det är mycket den drivkraften som gör detta projekt så spännande, och viktigt… Dessa kvinnor har verkligen ingen talan, åtminstone inte Sofia – vad är det som gör att hon ändå står stadig? Eller är det just därför? Sofia anpassar sej ju. Och gömmer allt inom… Det är så man ”ska” leva.
Detta är komplext. Hon lever/levde ”rätt”, men skulle hon förflyttas till 2007 så skulle hon leva ungefär lika delar rätt och fel. Rätt för att hon anpassar sej och gömmer ”sin skit” inom sej… Men fel för att hon inte går, inte byter liv, inte förändrar sej. Hur överbrygger man en sån motsägelse? Och jag tror att det finns många kvinnor som lever under det trycket idag.
”Inget språk för denna upplevelse”… Orden kommer från ”Susanna” som skrivit en respons på ett samtal som jag gjorde med Helene Rådberg förra sommaren (och som finns publicerat på Dagens ETC)… Jag tänker att det så ofta är just så. Så enkelt, så svårt. Och då måste jag också skriva något om Helene… som är en FÖREBILD, jag upplever henne så rättfram, så välgörande arg, varm, engagerad… och så kan hon säga: Ja, inte vågar jag. Hon som vågar så mycket!
Och jag ser inte mej, och Emilia ser inte sej – och jag vet inte heller om jag ser henne med mina fördomar, min strävan efter perfektion, min rädsla; jag kan inte riktigt se hur jävla vacker hon är med all ”sin skit” och all sin styrka!
Jag tänker att t.ex. anorexin, eller vad det nu kan vara, tar man till i brist på andra språk. Det blir ord i brist på Orden. Så som Edwin drar sej allt mer inåt, för han kommer ändå inte att kunna säga allt det han vill säga. Han VET att hans sätt att tala inte drar dom människor intill som han vill ha nära. Han har inte det sättet att tala. Han tror inte det åtminstone (och kanske är det sant?)…
Susanna har ett citat med i sin text: ”Innan såret hos samhället kan läkas måste såret hos individen göra det. Först måste det lokaliseras och inte längre döljas” Joseph Beuys/Lasse Ekstrand ur ”Varje människa en konstnär”. Lokaliseras och inte längre döljas. Jag tänker på den oerhörda kamp som det kan innebära just detta att lokalisera… Lokalisera såret!… Fy fan. Och sen när man väl gjort det får man inte ens dölja det, då ska det ut i världen. Men det är nog en slags mission för mej det där. Och det är därför det här projektet bränner och brinner i mej. HÄR HAR JAG JU MITT SPRÅK. Och ett sår som får synas i världen måste kanske inte karvas djupare (särskilt inte om såret blir omhändertaget).
//Anna Jörgensdotter
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar