... ett utdrag, (obs) en skiss!... apropå Edwin och hans slalombacke:
***
EDWIN BYGGDE EN BACKE
Edwin bygger den första slalombacken i distriktet.
Edwin Steen, äldsta sonen till Aina och Fredrik Steen, grundlägger skidsporten i byn Norrby vid foten av Kungsberget. Backhoppning är det första. Sedan alltså slalom – han anlägger själv backen. Denna backe får namnet Edwins backe.
1938 genomförs den första slalomtävlingen. Misstänksamheten mot stakade banor var stor både bland utövare och åskådare: ”Ska det åkas i krokar då stannar jag hemma.”
Den första kvinnan upp i Edwins backe var hans yngre syster Sofia Steen.
I slutet av backen stod systern Karin med sin fästman Max och Max tvillingbror Milton Andersson. Söner till spinnmästaren vid Yllefabriken: Georg Andersson.
I slutet av backen står även Arvid Roslund. Arvid är sporttokig, men skidor åker han på längden.
Han tittar upp mot den svarta fläcken som snart ska falla.
Sofia är inte rädd.
Det är invigning av Edwins backe och Edwin står bakom henne. Den första ut var Sten och sen Nils-Erik, dom är dom bästa härifrån. Sedan alltså Sofia. Hon vänder sej om, ser Edwin hålla upp tummen.
Det fanns en Edwins backe innan denna. Det fanns den ursprungliga Edwins backe, och den byggdes – så som den nuvarande – med handverktyg och sprängskott.
Hela hösten slet Edwin med sin backe, tog sällan hjälp, bara ibland av Otto, och mot slutet även av Max och Milton, även om dom inte var mycket att ha som kraftkarlar räknade.
Hela långa blåsiga hösten slet Edwin. Efter jobbet i skogen, han fortsatte helt enkelt att röja, det gick, tycktes det som, av bara farten, men egentligen var det något annat: egentligen var det inget riktigt val, utan ren lust bara, ren vrede: nåt ska väl människorna här ha att göra. Nåt ska jag väl kunna ge människorna här.
Edwin gav en backe.
Som han slet! Och lagom till snön var det färdigröjt och välgrundat; välbyggt. Om man kan kalla det att röja och bereda plats för att bygga!
Han var blygsam med det, men fort kom det folk dit, fort blev det populärt, om så bara för kälkar. Folk kom långväga till Edwins backe nummer 1.
Nej inte skröt Edwin om sin backe, men som sagt, ryktet spred sej, och med dom glada kom glädjedödarna, med dom ivrigt förväntansfulla kom dom missunnsamma och misstänksamma. Där kom inspektörer och petade i backen och frågade om upphovsmannen. Då pekade man glatt på Edwin. Drog fram honom. Och dom som petat och frågat tittade på Edwin, sen på backen, på dom glada människorna, sen på Edwin igen, och frågade om han hade tillstånd.
Tillstånd?, frågade Edwin tillbaka.
Männen – för det var två män – tittade på varandra och skrockade.
Du måste ha tillstånd för att få lov att bygga nåt.
Var det tänkt nåt annat här?
Männen tittade på varandra igen.
Nåt annat?
Ja, fanns det planer här för nåt annat?
Männen tittade åter på varandra.
Näe… , sa den ene.
Men det hör inte hit, sa den andre.
Nä just det, sa den förste. För bygglov krävs och har du inte det får du rasa.
Edwin kunde ha brusat upp men sådan var inte Edwin, åtminstone inte nykter.
Menar ni verkligen det?, frågade han bara. Ska jag rasa detta som jag nyss har byggt?
Ja, sa dom båda männen samstämt.
Efter vintern?
Nu!, sa männen i kör.
Edwin tittade mot backen och mot människorna, någon vinkade, någon annan hördes skratta. En tredje hade satt sej vid backens krön med en termos.
Behöver jag tillstånd för det med?
Vadå? Männen tittade frågande på varandra.
För att rasa – behöver jag tillstånd för det med?
Männen skrattade, klappade Edwin på axeln, och gick.
Edwin rev backen (hur man nu river något som redan är ett slags hål). Sedan sökte han tillstånd. Sedan byggde han en ny.
Man kunde tänkt att det skulle bli på samma ställe – allt röjningsjobb var ju redan i grunden gjort! Men han ville bygga den större sa han. Han ville bygga en riktig slalombacke, sa han. Och så blev det. Den här gången jobbade han helt själv. Men med ekonomiskt bistånd av eldsjälen Nicklasson; ägare av handelsboden. Och lagom till snön 1938 var han alltså färdig. 600 meter lång backe, 20 meter bred. ”Slalombacken ligger som en jätteorm uthuggen ur skogen och den är imponerande”, stod det i Sandvikens Tidning några månader senare. (Obs! Detta tidningsurklipp sparade Edwin, nålade upp på väggen i köket, detta tidningsurklipp fanns fortfarande uppsatt, samma ställe, men så gulnat och nött att texten var svår att läsa när männen kom för att bära bort Edwins kropp). Första kvinnan utför var Sofia Steen. Nere vid backens slut stod Milton Andersson. Inte långt ifrån honom stod Arvid Roslund. Båda med blickarna fästa vid en fallande svart prick.
Sofia Steen.
Med vinden i håret! Nej, håret i mössa, men vinden i ansiktet, vinden mot henne, med henne, hon är snabbare än vind, än blick –
Swisch swasch swisch swasch mellan portarna swisch swasch snabbare än vind swisch snabbare än blick swasch –
Tänker hon på att ramla omkull?
(obs! något helt annat än falla – falla är att flyga! Falla är utan fotfäste, utan markkontakt – ramlar gör man plötsligt och tungt och klumpigt)
Nej, hon tänker inte alls.
Är det sant?
Nej, det är inte sant.
Hon tänker på att aldrig någonsin behöva stanna, aldrig någonsin behöva komma ned.
Hon tänker på Edwin.
Åker i ren stolthet. Edwins backe. ”Förförisk, inbjudande”, som det stod i Sandvikens tidning. (Och just dessa ord gick fortfarande att läsa den dag männen kom för att bära bort Edwins kropp)
//Anna Jörgensdotter
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar