... det senaste jag skrev... 1958, hemma hos Emilia och Hugo... flickan har nyss berättat om förlovningen med Sten...
**
Du kan inte ha den där Sten!, skriker hon. Vad är det för någon att ha?
Flickan stannar upp i sin rörelse,
Hugo kommer rullande - vem är det han rullar mot? Emellan rullar han. Stannar mitt på golvet, i beredskap.
Du kan inte lämna oss för en sån!
Flickan är stilla, men det märks på hennes kropp att hon vill bort, ut. Det värsta är att hon inget säger, att hon ser så förvånad ut, att hon inte skriker nåt tillbaka: Jävla kärring. Spottar ut nappen, liksom, trycker nallen genom spjälorna, böjer kroppen i en båge. Jävla morsan! Nej. Inget. Det blir så löjligt med Hugo där, som en sköld, när den ena inget gör. Bara står. Med en kropp så skör, så ung, så utan rörelser. Om hon kunde sparka då - fäkta med dom smala armarna. Håll dej borta jävla kärring, jag önskar jag hade en annan…
mamma…
Då börjar hon grina Emilia. Det kommer störtande, ingen lugn och snäll gråt att vilja hålla om utan rasande, det skjuter pilar i magen, hon vill böja sej ned. Hugo - nu hör hon det! Först nu! - har satt på sin Elvis skiva: Gold Records volym 1. Den hon alltid tyckt sett ut som en julskiva och därför knappt spelat.
/citat/
Och hon tjuter.
Går emot flickan - så lätt att gå igenom Hugo, han bara flyttar sej, vad är det för sköld?, hon tar tag i flickan, hon vänder flickan emot sej, vad hon säger är ohörbart, patetiskt:
Å förlåt… jag älskar dej… vad ska jag göra? Vad ska jag göra för att allt ska bli bra igen? VAD SKA JAG GÖRA LILLEMOR? Förlåt, jag vill inte du ska känna dej dålig, det är det sista jag vill.
Vad gör en snäll bäbis när mamman är dum, när mamman är utom sej? Hon ler och tar nappen och säger: Det är okej, jag älskar dej, jag tycker du har hundra fler bra egenskaper än dåliga, det här får mej inte att känna mej otrygg, men det får mej att se att du är komplex, mänsklig, jag kommer att förlåta dej, jag har redan förlåtit dej, det är förresten jag som ska be om ursäkt för att jag trilskades, för att jag inte löd dej mor…
Vad gör en dålig bäbis? Hon spänner kroppen i båge, även efter mor börjat gråta, hon slänger nappen hårdare i golvet, hon tar inte emot nallen när den ges henne, hon skriker och det går inte att trösta henne - det är en dålig dålig bäbis. Om hon inte går att trösta är hon en dålig bäbis.
Men Lillemor blir stående, orörlig, medan Emilia kysser henne, smetar sina outhärdliga tårar överallt i hennes ansikte, på hennes klänning - den hon försöker vara fin i, den hon satte på sej för Stens skull. Och äntligen griper Hugo in… äntligen förstår han varför han överhuvudtaget kom och ställde sej där… Han bänder varsamt loss Emilias händer från Lillemors kropp, han rättar till och med till klänningen, han tar Emilias famlande, gripande händer i sina och säger, viskande, till flickan, som om någon inte fick höra -
Gå nu… Vi ses imorgon… Ha det så bra.
Inget av allt det jag försöker hjälper. Inget av allt det jag försöker kan få henne att älska mej igen. Åtminstone inte som förr.
Hon kommer aldrig mer att titta på mej och tänka: Där är jag verkligt trygg.
Och det gör så svidande ont!
Ändå har jag varit denna hela tiden… Den som inte förmår…
Det har nu slagits in en kil mellan oss, tänker hon. Nu blir det aldrig mer som förr. Nej, det är inte nog med den tanken, det är ondare, hårdare -
Det är som att dö.
Hon vill krama om Lillemor när hon passerar, hon vill trycka den späda kroppen så hårt mot sin egen, men Lillemor har bråttom - skulle hon försöka skulle hon bli bortstött.
Jag vet inte hur man gör, ropar det inom Emilia. Jag vet inte hur man är mamma. Jag är ingen mamma.
När tårarna trillar så banalt och man hör hur det skriker: Ryck upp dej, det här är väl inget, låt det inte gå längre, men så går det ändå alldeles för långt.
Men nu gråter hon inte mer. Hon ler, hon satte på den där skivan igen, en annan låt, hon försökte bjuda upp.
Har du druckit, frågade flickan. Redan?
Än sen då? Än sen då om det vore så.
Som att det därför skulle vara nåt fel på henne!
Den som bär hål.
Vem bär inte hål?
Kasta du den första stenen.
Vem går inte sönder?
Den som är hål går inte sönder, är redan…
Å! Så outhärdligt dramatisk!
Flickan har passerat henne, knäpper kappan så det ska se långsamt ut, men det är det inte.
Varför får jag inte gråta när jag är ledsen?
Varför får jag inte älska dej så här mycket?
Plötsligt, mitt i iakttagandet av Lillemors kappknäppande, minns hon något som herr Melin sa.
”Det är precis så här jag ville att du skulle vara.”
Hon stannade upp - och hon log - hon hade, förstås, vänt sej om, han kunde med lätthet nå henne.
Och det var bara en enda bokstav, tänker hon nu… en enda bokstav som var skillnaden mellan…
Kommer du hit sen, kommer du hem?
Hon orkar inte ställa frågan, men hon är fortfarande hål, det fortsätter rinna ur… Är det så hål fungerar? Hål är väl tomma, rinner väl inte det minsta.
Lillemor knäpper den sista knappen… Hon hade inte behövt knäppa den sista knappen… hade hon velat komma härifrån tidigare så hade hon inte…
Nej, jag sover hos en vän inatt.
Hos Sten!, tänker Emilia.
Ni är inte gifta än!
Jag sover hos en vän sa jag.
Och med dom orden rycks Lillemor ifrån henne.
Om han istället hade sagt:
Det är så här jag VILL att du ska vara.
All skillnad i världen.
Kom nu morsan, säger han dumt. Sånt som andra säger, men han borde inte…
Vi går ut, vi kan väl unna oss en pilsner, en bit mat?
Försöker ta henne om axlarna, men hon tänker inte… kan inte…
Gå ut du, säger hon. Jag har ingen lust alls.
Hon är ju vuxen nu, säger han ännu dummare. Hon har Sten. Vad vi än tycker om det.
Vadå ”vi”?, fräser hon. Det finns inget vi i det avseendet, det finns bara jag, och så finns det du, och sen finns det inget mer.
//Anna Jörgensdotter
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar