Egentligen är jag i Småland nu, hos min syster i Mörtfors, men vi låtsas att jag sitter på altanen i Kungsgården med laptopen i knäet, solen skiner, dom roliga blå blommorna blommar om igen efter att ha sovit en månad… och rosornas blomning har börjat…
Början…
Att se den så filmtydligt framför mej…
Det är en början i flera etapper. Först: 2004: Emilias död. Sedan: 1958: Edwins mördare GÖTE FRID springer i skogen från mordplatsen. Dessa scener har jag skrivit. Sedan: 1938: Fröken Filipssons hus står i lågor! Jag började skriva den scenen men det gick inte. Alla bilder för elden blev så klyschiga. Jag vill att himlen ska vara brandgul, vacker, jag började med Emilia, att hon vaknade av elden, men sen kom jag inte längre. Det blev såna krav på att hon skulle KÄNNA. Hon som i smyg nästan älskade fröken Filipsson, som hon sedan nästan skall älska Irma (men fastnar i kärleken till herr Melin… så om man ska älska om man är kvinna… att leva i drömmarna, men också givetvis att herr Melins blick ger henne konturer, det är ett tryggt område, hon vet att han inte kommer att lämna sin fru för henne, hon vill det inte heller… )… Jag var tvungen att ta bort Emilia helt, istället flyttade jag inledningen - först himlen (som jag inte får någon bukt med, måste ha med både himlens färg, och fröken Filipsson i samma mening), sedan släckningsarbetet nedanför himlen. Vill kliva in så anonymt och så bombastiskt som möjligt. Allt ser jag framför mej. Edwins beslutsamhet, sorgen som prompt måste knuffas ned. Otto som försöker muntra upp sin bror… är det rimligt i en sådan situation? Måste börja hos andra personer… måste låta Edwin beskrivas innan han blir ett namn. Inspireras av Nemirovsky, hennes glidningar mellan olika karaktärer och perspektiv… i ett kapitel i ”Storm över Frankrike” får t o m. katten bära röst! Det är så snyggt. Virginia Woolf jobbar också mycket så. Och Eva Adolfsson - fast med bredare penseldrag - i sin bok: Förvandling. I den sistnämnda är det hela tiden osäkert om det är huvudpersonens fantasier eller om det är verklighet. Också sådant inspirerar mej. Den sortens glidning. Tror att det alltid fascinerat - kommer ihåg när jag läste filosofi och allting hela tiden ifrågasattes… detta med nattens drömmar till exempel, att det skulle vara vår verkliga verklighet och det här livet - altanen och sommaren och laptopen och dom lustiga blå blommorna - skulle vara en dröm. Också det som då - jag var 20 år - satte min tillvaro i gungning: att jag skulle uppfinna allting i samma stund som jag tittar på det. En fruktansvärd och helt orimligt egocentrisk tanke! (Men jag lyckades skrämma bort en potentiell pojkvän med dom tankarna).
Denna glidning: verklighet - dröm, sanning - dikt… inte bara berättartekniskt utan även innehållsligt… Fan, jag blev så inspirerad - också - av att läsa att Moa Martinson tagit så mycket stoff ur den muntliga traditionen och folkvisorna (ur Eva Adolfssons essäsamling: Hör, jag talar!). Kvinnornas gamla visor. Om romantik, om erotik, om mäns drickande, visor till barns sovande, visor till arbetet… Kvinnorna sjöng tillsammans! Jag tycker det är så vackert, starkt. Min farmor som jämt nynnar för sej själv. Joan Didions bok - som jag inte förmår läsa… men har läst tillräckligt för att förstå just det magiska tänkandet… som jag också tar till i stunder när det blir riktigt mörkt, som jag minns när jag var liten och låg i farmors gästrum och kände mej rädd och fokuserade tapeterna… mönstret som blev levande… blev en värld… att leva i en stund. (en bild som för övrigt finns med både i Pappa Pralin och i detta projekt, fast på olika sätt, men samma tapeter! Sofia är ju Andreas farmor).
Den brandgula himlen - att den måste vara vacker, för att det därunder är så fult.
Och att jag måste våga, åter igen, ”spåra ut”, dumt att kalla det så… det att, på nåt sätt, verkligen ingå i och våga livet. Man har sina knep. Ju ömsintare - ju mer magiska - desto bättre. Färger - som mattan i Emilias hall - att fokusera, att dra hopp ur.
//Anna Jörgensdotter
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar