Första låten jag hörde med Eldkvarn var "Det regn som faller". Det var 1986 och visste inget om The Band eller The Basement Tapes, om Woodstock, norra Ontario eller något annat av det jag hörde men inte förstod i den sången. Men den tog mig Utanför lagen och den tog mig till Himmelska Dagar och till Kungarna från Broadway innan jag tappade bort dem.I mitten av 90-talet hade Eldkvarn blivit till ett resande rocksällskap på Den långa färden och under tiden hade jag hört "Helpless" och Richard Manuels version av "I shall be released". Med andra ord visste jag nu mycket mer om varför jag en gång gillade Eldkvarn. Det fanns heller inget annat att se så jag försökte se dem när väl de kom till stan. 90-tal blev emellertid 2000-tal och så föll de bort igen.
Nu läser jag Pluras bok Resa genom ensamheten som bygger på hans blogg Svart blogg och en massa minnen som blivit till en lång vindlande text. Visserligen är det inte Bob Dylans Chronicles vi pratar om - den mäter sig ju med det mesta i litteraturhistorien - men det är en fascinerande resa han tar oss med på, den gode Plura.
Rättframt och naket läggs pusslet och fram träder en man som stavar demoner med e och det känns ganska skönt. "Det regn som faller" visar sig för övrigt vara en låt som blev något av ett vägskäl för hans skrivande.
En given bok för alla som gillar Eldkvarn, för alla som vill se vad man kan göra av en blogg men också för de som vill läsa en bok om en skapande man, som vant sig vid att aldrig få packa upp kofferten utan vara ständigt på väg, ständigt på drift, genom landet i en turnébuss. Och det är också högtidsstund för den som gillar att läsa om mat och letar inspiration. Jäklar vad Plura kan skriva om mat!
1 kommentar:
hej, vi tål kanske inte en jämförelse med Eldkvarn var sig det gäller blogg eller musik. Men välkomna förbi ändå!
/Skuggan
http://bandetskuggan.wordpress.com
Skicka en kommentar