”Makabra mord i medeltidsmiljö”, ja, med dessa melodiösa allitterationer presenteras och introduceras huvudingredienserna i den underhållande deckarromanen Dödens Mästarinna av den brittiske författaren
Ariana Franklin
En kvinnlig [rätts-] läkare, en kastrerad saracen och en judisk diplomat/spion, skickade från Salerno, Sicilien, utgör den medeltida polisiära brottsutredningsgrupp som skall lösa en del mycket brutala barnamord i Cambridge, England. Stadens judar har blivit anklagade för morden och lynchstämning råder i staden. Den brittiske kungen Henrik är dock i stort ekonomiskt behov av judarnas affärsverksamhet och har valt att låta dem ta skydd i slottet. Han vill med hjälp av den sicilianska trion lösa de makabra morden så att läget återgår till status quo.
Det blir många undersökande turer längs floden Cam, i lortiga klosterkorridorer och celler och i stadens stinkande gränder. Det blir möten med pompösa priorinnor, bigotta nunnor och skenheliga munkar. Men framförallt möts vi av den mest omänskliga ondskan…
Läkaren Adelias klarsynt sakliga vetenskapliga förhållningssätt kontrasterar naturligtvis starkt mot tidens religiösa vidskeplighet, ett av romanens dominerande inslag. Och Adelias driftighet, mod och pragmatiska intellekt påminner också på många sätt om, den för många välbekanta, cromagnonflickan Ayla skapad av Jean M. Auel nångång under 1980-talet.
Bitvis är det oerhört underhållande. Dialogen är kvick och stundtals uppfriskande burlesk och så gäller även en del av karaktärsteckningarna.
Är det trovärdigt? Njaaa..men å andra sidan, behöver en roman vara särskilt trovärdig för att ha en hög underhållningsfaktor?
Mycket nöje.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar