Varför är det så underhållande att läsa om torftiga liv? Kanske är det för igenkänningsfaktorn? Kanske är det på grund av att man då får bekräftat att ens eget liv ändå är rätt så bra, trots vardagstristess och monotonirelationer? Ja, vad vet jag? Jag bara läser och mår riktigt, riktigt bra av pseudonymen Hans Koppels lilla delikata vardagsrealistiska Vi i villa (2008).Anders bor med frigida frun Filippa, den mobbade dottern Anna och hunden Djuret i ett villaområde utanför Stockholm. Fasaden är perfekt, allt bakom den är torftigt: jobbet är meningslöst, frun avvisande, polarna är enfaldiga och sexet med älskarinnan är perfekt men trist. Inget intresserar honom längre. Anders liv är meningslöst.
En dag får han nog. Med små rebelliska hyss skapar han en ny dynamik i villatillvarons monotona lunk. Han repar sin uppblåste grannes nya lyxbil, skickar sms:et ”Knulla?” från polarens mobil till dennes chef och i skydd av nattens mörker preparerar han bajsbomber. Bland annat. Det kan naturligtvis aldrig sluta bra. Eller kan det det?
Nåväl, visst har vi läst den här typen av små vardagsrealistiska romaner förr. Ett flertal gånger till och med. Men vad som gör detta litterära verk till fräsch och läsvärd litteratur är just den genomgående krassa tonen. Med ett cyniskt, enkelt och realistiskt språk fördelat över mycket korta kapitel driver författaren oss att sträckläsa om den svenssonska tristessen i den koppelska villaförorten. Och vi tillåter oss uppmuntras av det faktum att det faktiskt kanske finns Anderspersoner som vill och vågar bryta tristessen. Någonstans i Sverige.
Det är dynamiskt och det är underhållande.
Trevlig läsning
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar