Det är inte det att jag får skrivkramp, men det är som att det blir stumt. I ”Husmoderns hemkurer och goda råd” från 1936 betyder skrivkramp något annat – där är det helt konkret en kramp i högerhanden som fordrar ”fullkomlig vila, varma armbad, massage samt för övrigt en stärkande kur”. Sedan ska man hålla pennan på ett nytt sätt för att ”ej riskera återfall”. I boken finns även Hudlöshet och Gråtkramp. Jag tänker att jag aldrig kan komma in i den där tiden, i dom här människorna – men framförallt tiden. När Emilia går över bron över kanalen kan jag se vattnet, träden, jag kan kanske se henne, men inte tydligt, jag vet till exempel inte vad för sorts strumpor hon har på sej, jag kan inte veta sen när hon tittar upp från vattnet – i scenen där hon återser Irma efter tretton år - vad hennes blick möter: hur vägen ser ut, vilka butiker som ligger där, jag är inte ens säker just nu på bilarna, hur mycket trafik det finns 1958, och sedan – vad för slags hus bor hon i?, hur ser rummen ut där hon och Hugo bor? – det känns som oändligt, omöjligt. I bra stunder känns det lustfyllt och spännande även med allt detta, men ofta känns det som om jag tagit mej vatten över huvudet, jag känner mej utestängd från min egen berättelse. Tänker på det Monika Fagerholm sa till mej: du får göra som du vill, Anna. Det behöver inte se ut si eller så, du får uppfinna din egen värld. Men jag känner att jag vill förankra det i nånslags verklighet – vad nu det är – jag vill se Yllefabriken framför mej, jag vill se alla små detaljer, jag vill se Emilia så tydligt som om jag var inuti henne och utanför henne samtidigt – just nu är det så dimmigt, och det är frustrerande. Det är frustrerande med den sortens distans till sitt eget skapande, och det är det som gör krampen eller stumheten snarare…Jag tror jag måste hitta nån slags kompromiss eller överenskommelse.
Jag tänker att jag måste bestämma ett sätt att bygga berättelsen som gör att jag känner mej fri men ändå har vissa redskap, vissa bilder, som är bestämda och tydliga. Jag tänker att jag måste se vissa delar av Emilias rum, av vägen, men kanske behöver jag inte se absolut allt?
Så här har jag aldrig behövt tänka förut, förut har ju verkligen allting varit realitet. Jag är rädd för att jag inte ska kunna skriva bra i dessa halvsuddiga miljöer. Att det ska hämma mej. Men det får inte hända. Det är trots allt jag som bestämmer. Och det enda jag verkligen måste är att må bra, trivas, i min roman.
Fast när jag skriver det så känner jag mej inte särskilt övertygad. För ett par veckor sen fanns verkligen lusten och självförtroendet och drivet och känslan: jag kan göra vad som helst. Nu blir jag stoppad hela tiden. Jag ser inte världen. Jag stakar mej fram. Stammar, snubblar, fumlar. Jag tror att för två veckor sedan lyckades jag hålla mej inuti mina personer hela tiden, jag kände mej förälskad i dom allihop, nyfiken på dom, jag försökte se världen genom deras ögon istället för via någon slags ”karta” där allt ser ut som det ska göra… Det kan också vara det som är skillnaden mot nu, jag har halkat utanför, jag skriver utan att vara inuti, och med en oro i kroppen för att ”göra fel”, för att det förut känts så bra… Jag vill in i den känslan – givetvis vill jag det. Men kanske måste jag bara skriva på, skriva och skriva, eller läsa, läsa, eller skriva på nåt runtomkring, rita på kartan, titta i klädkatalogen från 40-talet, titta på journalfilmer, läsa om Tysklands invasion av Polen, vad som helst, men åter igen: Det är så mycket. Det är ALLT. Och jag klarar inte ALLT.
Kanske måste jag smyga in på nåt sätt. Placera en lila hatt med fjädrar på Irmas huvud. Göra nåt oväntat. Kanske ska Emilia minnas när hon pratar med Irma ett annat tillfälle vid samma bro – när hon tänkte på att hoppa? Eller ska hon tänka på det medan? Eller ska Irma ropa på henne just när hon står där och tänker? Jag tror det är DET: Jag måste BESTÄMMA scenerna bättre först. Vad jag har för syfte med dom. Ungefär vad som ska hända, eller vad jag vill att det ska hända. Detta måste komma först, och sen får jag använda miljö/tidsmarkeringar mer som målarfärg: nu lägger jag in en bild av lamporna, nu lägger jag in en bild av Irmas hatt, nu ser vi en orange matta i Emilias och Hugos hall. Jag får helt enkelt plantera in detta SEDAN – när scenerna eller scenskelettet är klart. Dialogen. Intentionen. Mötet. Meningen. Viljan. Rädslan. Konflikten. Etc. Etc.
(längst upp ett foto av en stuga som spelar en stor roll i romanen! bilden är från Rolf i Järbo. Dylika bilder hjälper oerhört!
Elisabeth George åker alltid runt i England och söker upp och tar bilder av miljöer som ska vara med i hennes deckare, ett bra knep!, men svårt om romanen utspelar sej i en annan tid.)
/Anna Jörgensdotter
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar