Mycket små detaljer kan få mej in i skrivandet igen. Jag vet det, ändå blir det som en tvekan, en inbillning – falsk – att avståndet är oerhört!
Det är som om det rinner på lättast när det handlar om Edwin. Kanske har det med perspektivet att göra. Eftersom han inte alls var menad som en huvudperson utan någon som dom andra karaktärerna mer skulle kretsa runt, ta avstamp från, så får jag ingen prestationsångest när jag ska skriva om honom. Dessutom tycker jag väldigt mycket om honom. Jag tycker om Sofia och Emilia också, men jag känner kraven där; på att vara så nära, på att berättelsen ska bära… Med Edwin finns det ett slags lugn… Jag måste inte in i honom o gräva. Han bara står där. Längtar efter Emilia, längtar efter Orden; att få dom ur sej, att med Ordens hjälp kunna förändra… något... Och sen vet jag ju vad som kommer att hända med honom!
Sofias och Emilias liv sträcker ut sej utan att jag riktigt vet… T.ex. vet jag inte nu Emilias relation med Hugo. Den blir så stereotyp!! Nej, inte ännu en sån här relation!, tänker jag. Jag vill ha den ny, fräsch, men hur ser en sån relation ut? Jag tänker att Hugo åtminstone måste syssla med något udda, han måste ha en passion, det måste finnas ett slags ljus i honom som Emilia ser, som gör att hon blir kvar, tänker att ”en dag”… Det finns kanske nån likhet med herr Melin? Vad skulle det vara?
Hugo är ett rullande klot. Så ser hon honom. Som en lavin, liksom. För varje dag som går ser hon honom växa, medan hon krymper. Bokstavligen alltså. Det är som att han tränger ut henne. Den rörelsen vill jag illustrera utan att den klistras på läsaren. Jag kan känna mej så trött på det övertydliga. Jag vill inte ha det subtilt, avskalat, det är inte mitt sätt att skriva, men jag längtar efter luft i berättelsen, tystnad… nyanser av grått… vitt… Det är något med tonen nu som är så intensiv, högröd. Och där är Edwins perspektiv lugnande.
Överhuvudtaget känner jag att jag kan tycka om, mer och mer, det ”Hemingwayska”… att ha mer miljö, mer rörelser mellan människor (snarare än inuti)… Att det läsaren ser är sådant som är synligt. Bara snabba kast in i människor. Det känns olikt mej, men det känns nödvändigt för att jag ska stå ut i min berättelse. Jag tror att Sofia och Emilia, likt Edwin, bättre kommer att framstå om dom får agera mer och tänka mindre! Detta är ju heller inga reflekterande människor, ja förutom Emilia då, men reflektion behöver inte vara samma som medvetande.
I Sofias fall är problemet att hon är för instängd… bokstavligen… Så som kvinnor ju ofta är, var… Och om hon varken får vara reflekterande eller agerande, hur gör jag då? Hur blir det en spännande berättelse? Om allt hon har är barnet, sömnaden, kroppen, irritationen över Barbara, irritationen över Emilia, avståndet till Arvid… Jag vill inte att Arvid ska vara huvudperson här. Men samtidigt är han ju det i Sofias liv. Han är man, han är därför viktig; viktigare än hon. Det måste ju synas i berättelsen även om jag hatar det, och även om han EGENTLIGEN inte är så central. Hon längtar ju inte ens efter honom.
Är det relationen till barnet som bör bli huvudstråket? Hennes komplicerade längtan efter barnet… dom omtumlande känslorna… som hon inte får känna… Men blir det spännande? Hur hon på ett plan vill att hon och barnet ska vara ett, en enhet med vilken Arvid inget har att göra, och på ett annat plan vill stöta bort barnet, resonera bort honom, hon känner sej uppäten av honom --- men vad är det då hon vill till? Hon vill ju aldrig till ensamheten. Vill hon nånstans så är det tillbaka till Karin – närheten där, men Karin är ju död.
Jag vet inte Sofias riktning. Vet bara hennes instängdhet, och den räcker liksom inte!!!!
(bilden ovan: ett exempel på en sådan "detalj" som kan sätta igång skrivandet... en bild från ett modemagasin på 40-talet... detalj = att SE något i dimman... )
//Anna Jörgensdotter
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar