Nu vet jag bättre vem Hugo är! Jag börjar se honom framför mej. Och i och med det ser jag också Emilia ytterligare lite bättre. Hon har känts så tyngdlös, pastellfärgad, tidigare – hon har svävat omkring genom berättelsen… antagligen för att hon varit så endimensionell; så enbart drömmande, kännande, varm… Nu uppstår en välbehövlig kyla, och tyngd. Jag tycker det är skönt att se att det är så. Att mörkret eller vad man ska kalla det ger en helhet, en stabilitet. Utan det där motsägelsefulla i en människa - det sköra, det svåra, det hårda - så blir hon inte riktigt riktig.
Nu står hon där Emilia i öppningen mot vardagsrummet – och där står hon så ofta. Mellan kök och vardagsrum. Det finns inte ens nån tröskel där. Bara en slags ”spaljé” som hon håller sej i. Hon ser en skymt av den oranga mattan i hallen. Hon ser på Hugo som sitter och ”leker” med sina tåg. Frånvaron av Flickan liksom skriker hela tiden i rummen, mellan dom. Att Hugo liknar Edwin – det är ju inget hon ser. Hon vet att han och Otto inte kommer riktigt överens… inte så att dom bråkar, men hon märker att Otto blir rastlös av att umgås med Hugo… och den där rastlösheten sätter sej i henne. Konstigt att flickan gillar Hugo, tänker hon. Det passar inte, gör henne kluven.
Det här är Emilia: Hon vill så gärna se sej själv på ett specifikt sätt, hon vill så gärna se att hon hör ihop med Otto, med flickan, med Irma (som hon var innan), hon vill också se sej som – men det är ju inget medvetet – som en sådan som herr Melin åtrår; någon att drömma om!, och det är den största lögnen eller missuppfattningen…. Att det skulle vara så, eller att det skulle finnas ett värde i att det skulle vara så… Att hon överensstämmer med Otto, med flickan, det finns ju absolut sanning i det, särskilt med flickan… men hon är kanske inte i flickans ögon den hon så att säga MÅSTE FÅ VARA… Och kanske hör hon väldigt mycket samman med tystnaden i Hugo och Edwin… ?? Kanske den tystnaden inte handlar om torftighet, tomhet, dött… Kanske den tystnaden är MYCKET… och mycket, mycket mer än ord… än Ottos ord och skratt… Flickans livliga rörelser och fantasier…
Det hon inte ser, det kan hon inte tro på finns… Och på flickans frånvaro följer depressionen… när det bara är hon och Hugo i dessa rum… och hon blir stående och blickar ut… och när hon tar sej över det som inte ens är en tröskel, när hon försöker få Hugo att bli överens med henne om Sten… när det inte går (för att deras kärlek ser olika ut: Han vill låta Flickan vara fri, hon vill skydda… Men i grunden ”samma” kärlek, olika uttryck, men hon tror att han inte älskar… att han inte kan älska, åtminstone inte annat än sina tåg)… då blir depressionen starkare, djupare… det är då hon börjar titta ned i kanalen (men hon skulle ju inte drunkna om hon hoppade, det är inte så långt ned, inte så djupt… )… det är då hon träffar Irma igen… och även om Irma är En Annan, så väcker mötet något… Något som först förvärrar depressionen, men sen blir att hon måste vidare, bort…
Förut så tänkte jag att denna handling skulle vara helt igenom ”sund”… men nu blir den mer kluven… Hugo sitter ju där och är (nästan) ALLTING… men hon ser inte det… Och, verkligen, hur ska man kunna se, hur ska man orka gräva?… Hugo ska ju inte vara perfekt, inte alls… Han ska ju inte våga kämpa han heller… Och än mindre än hon tror han på sin kapacitet… Och blir sittande med sina tåg… Eller – NEJ! Det är nog förresten Hugo som går! Ja, så är det förstås. Helt oväntat. Hon är hela tiden på väg, men det är han som tillslut… Det skulle göra honom… Ja… Det blir något där med Edwin också. För i samma veva så dör Edwin. Och detta är en väckarklocka. För alla. Nu sträcker sej Hugo mot ljuset… Han måste leva. Emilia sätter sej på tåget… bort. Det skulle hon aldrig ha vågat annars. Det ska inte bli något: o, men jag älskade Hugo egentligen – Hugo, kom tillbaka! Absolut inte. Inte det att kärleken inte finns, men just denna kärlek var inte möjlig, och då blir annat viktigare. Annat ÄR viktigare!
Och så minns hon Edwin och den där blomman (vad ska det vara för blomma?, det känns så viktigt att det blir rätt… en av sommarens sista… ?)… och där slutar det.
/Anna Jörgensdotter
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar