När jag skrev Pappa Pralin var jag skitnervös så fort jag skulle in i en dialog… Det kändes säkrare, tryggare att låta personerna bara gå runt och tänka… aldrig konfronteras… Men sen, när jag insåg att dialogen är oundviklig, att den måste finnas, så började jag också upptäcka dess möjligheter. I en dialog får människan verkligen bli tydlig, d.v.s. komplex… människor får studsa mot varandra… relationer utkristalliseras… status… det blir kontraster mellan drömmar/det tänkta och verkligheten/det sagda (om nu det är verkligheten!)… lika väl mellan det innersta/ äkta och det ytliga/ falska (grovdraget)… Dubbelheten däri. När är man sej själv? Trodde nog länge att människan – även jag – måste vara konsekvent för att kunna sägas vara ”sej själv”… men då glömmer man ju bort det faktum att man påverkas, oerhört, av dom människor man möter och samtalar eller försöker samtala med… En människa är sej inte lik från möte till möte… Vissa är det mer, andra mindre… Vissa är mer kameleonter… Vissa mer rigida… Det går ju knappast att säga att det ena är bättre eller sämre.
Man måste alltid minnas projektionerna. Och det är därför intressant att reflektera över varför man inte fungerar med vissa människor men fungerar så väl och mår så bra med andra. Det har ju med någon slags frihet och någon slags trygghet att göra. Ett utrymme. En känsla av utbyte. Jämlikhet. Där ingen står högre eller lägre. Såna möten är ganska ovanliga, men jag tycker dom blir allt vanligare ju bättre man blir på att sluta kräva av sej själv att vara just konsekvent…
Emilia ska ju bli på väldigt många olika sätt… Med Hugo blir hon tjurig, gäll, trött… Med Sofia blir hon liten, korkad, naiv… Med Irma kände hon sej möjlig, stark, men också skamsen, underlägsen, trotsig… Med Flickan känner hon sej intressant, och förmodligen älskad… Med Otto känner hon sej rolig, fri… Med Edwin blir hon irriterad…
Irma, tänkte jag, ska vara en kombination av någon som är revolutionär och någon som förläst sej på romantiska berättelser. Jag vet inte alls hur jag ska få till det, men jag gillar den kombinationen. Hennes fantasier/skrönor om Rebecka (som jag igår bestämde ska heta Forss efternamn) å ena sidan, å andra sidan det brinnande samhällsintresset, agiterandet… Faktiskt hör det lite ihop också… Hon tror ju att Rebecka föll offer för ett omöjligt förtryck. Å andra sidan tänker hon att Rebecka dog av olycklig kärlek. Och det kan kanske vara samma sak, men antagligen inte alls. Och sanningen om Rebeckas död är kanske en helt annan.
Häromdan tänkte jag på en person som jag alltid retar mej på och har svårt att prata med fast jag egentligen nog tycker om den personen… och insåg att den personen liknar mej som tonåring…
Intressant, skrämmande!
Att bli varse sina fördomar och sina projektioner berikar skrivandet, men fan, det är inte lätt heller. Känner ofta att jag vill att mina karaktärer ska bli talespersoner, debattörer, världsförbättrare, bärare av en massa klokhet -- Det är så lätt att vilja göra karaktärerna goda och smarta för att man kanske själv vill uppfattas som god och smart.
Tycker jag ”lyckades” göra Andrea i Pappa Pralin hyfsat komplex, mycket för att känslan inför henne var så dubbel - pendlade mellan extremer: Nu älskar jag henne, nu hatar jag henne! Men med karaktärerna här efterlyser jag ett än bredare register, och mindre ”infekterat” - utan att för dens skull vara mindre engagerat, och utan att dom flyter in i varandra. Och jag tror helt krasst att dom bör tänka mindre och handla och prata mer. Fast det är så svårt att låta bli att gå in o gräva!
Som det är just nu markerar jag inte när det är repliker… En önskan om att replikerna på nåt sätt ska in i miljön, att det sagda ska finnas där naturligt, att man ska begripa när det är nåt som sägs och nåt som tänks… men jag tror att det är omöjligt… Jag tror att jag får göra så här nu, i min egen skrivprocess, men att jag sen måste göra om innan det, om det, publiceras… Jag vill verkligen att replikerna ska höras, jag vill att man ska höra rösterna – precis som jag gör när jag skriver! Jag vill att det ska vara verklighet, inte roman, men i verkligheten hör man ju knappast vad andra människor tänker. Vissa praktiska redskap kommer man nog inte ifrån, och jag skriver ”nog” för jag vill inte sluta önska mej… !
(kanske vågar jag publicera ett exempel senare, kanske inte)
(bilden ovan: som synes ansikten från 1938 - att fundera över relationerna emellan, och drömmar inom)
//Anna Jörgensdotter
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar