En massa annat också förstås men detaljer får det att gå framåt, vidare – det blir som öar… oväntade… oaser men samtidigt något som verkligen tillför, fördjupar.
Göran Tunström är mästerlig på detaljer: världarna sprängs liksom, det kan vara så enkla grejer, en tom teburk, en predikstol, eller komplicerade detaljer som ”livsfragmenten” som Tessa skickar till Aron i Juloratoriet. Som byggs till en värld (som sprängs). Det är livets magi jag vill åt och det får låta hur klyschigt som helst. Jag tror att detta projekt är en besvärjelse. Det handlar så mycket om döden, och igår bestämde jag att även Irma ska dö. Så nu har jag: en som dör i barnsäng, ett barn som dör, en som begår självmord, en som mördas, och så Irma då. Emilia umgås inte med tankar på döden men med tankar på att inte leva längre (det är inte samma sak!!). Sofia umgås mycket med tankar på döden – men det är Karins död hon tänker mest på. Och hon jämför olika sätt att dö. Försöker ”lista” – d.v.s. avgöra vilket sätt att dö som är värst, d.v.s. mest tragisk – men jag tror inte hon lyckas. Kanske kan hon också komma att tänka om när det gäller självmordet, men jag tror inte det. Att ta sitt eget liv kan hon inte begripa, inte tolerera.
Det var Janne (Sjölund) som tipsade mej om Tunström (som jag inte läst innan) eftersom han tyckte det fanns något i det jag läste upp ur romanen som påminde. Kanske kan jag se det lite grann… något i tonen kanske… kanske en lekfullhet, men jag är inte alls humoristisk i texten på samma sätt som Tunström… Lekfullheten finns i formen för mej, i språket, inte i innehållet. Och det är mycket därför jag vill åt detaljerna. Det handlar om att ge innehållet färg. OCH om att släppa taget… det där som heter att vara spontan och som så mycket hör ihop med att inte bry sej om vad andra tycker och tänker om en.
Hur fritt skrivandet än är så törs jag inte helt släppa taget… Men det är inte hela sanningen. Sanningen är också att jag tycker om allvaret och tycker att det behövs. Men jag vill ha bägge delarna. Pappa Pralin upplever jag som humoristisk, men länge (innan jag debuterade) skrev jag roliga eller underfundiga texter utifrån ett ytterst konkret behov: det liv jag levde då var så mörkt och trasigt och för att stå ut med det så måste mitt skrivande bli en motvikt; mustigt och fullt av färg och svart humor…
Så var det då. Nu känns mitt liv så ljust och rikt och vackert (det törs jag fan inte skriva egentligen)… men också så fullt av konkreta rädslor, på ett annat plan…. Förr var jag nog mest rädd för mej själv och vad andra människor skulle kunna göra med/mot mej, personligen… Nu är jag mest rädd för världen, samhället, döden… Allt sånt som kommer utifrån istället för inifrån… Och detta kräver andra redskap. Men fortfarande – och alltid – färg, och ljus, och magi! (Att hålla dom små sakerna upp mot ljuset, som Sofia gör i ett avslutande kapitel). Och DETALJERNA. Det som gör att livet skimrar. Jag vet inte egentligen vad som är skillnaden. Kanske bara att jag gläds mer i verkligheten och inte behöver göra det i text? Näe. Snarare det att i texten behöver jag utröna den andra sidan (jag tänker att det är ”lättare” att kapsla allting inom sej själv, tro att man bär skuld till en massa skit, att man bygger sitt eget fängelse än att se att andra orsakar skit och bygger fängelser - det är så mycket svårare att rå på!! Situationen i Irak, t.ex. - vad gör man åt den? Eller på ett mer personligt plan: Vad fan gör man åt döden???), och för att våga/orka dit behövs besvärjelser. Lila hattar, oranga mattor. Öar! Oaser! (att stå på bryggan ute i Korsika med lillan på armen och se vattnet skimra, höra fågelsången så tydligt, höra vinden genom vassen).
/Anna Jörgensdotter
1 kommentar:
Hej,
Det är inte alltid rätt att välja en bok men tack vare dig ett tips som den här är väldigt motiverande och tack för tipset.
Sabella
Skicka en kommentar