I nitton år har jag, i likhet med många andra historiska-romanfetischister, väntat på denna roman. Den är sju centimeter tjock och centimetrarna är fördelade på 1205 underbart späckade sidor.
Jag talar naturligtvis om Ken Follets efterlängtade uppföljare till den engelska medeltidsromanen Svärdet och spiran (Stormakternas tid och Maktens skördar) från 1989. Uppföljaren heter En värld utan slut.
Romanen är i likhet med sin föregångare en oerhört storslagen episk berättelse om det medeltida England och om en grupp människor vars öden och äventyr ackompanjeras av uppförandet av, och livet kring den praktfulla himlasträvande Kingsbridgekatedralen.
Romanen är i likhet med sin föregångare en oerhört storslagen episk berättelse om det medeltida England och om en grupp människor vars öden och äventyr ackompanjeras av uppförandet av, och livet kring den praktfulla himlasträvande Kingsbridgekatedralen.
Ken Follet förflyttar oss till 1300-talets Kingsbridge, det är 150 år senare. Kingsbridge är numera en blomstrande handelsstad, men välståndet hotas av pest, ofred, hätska inre konflikter i klostret och i stadsgillena.
I romanens början bevittnar våra fyra huvudpersoner, som då är barn, ett brutalt överfall på en riddare, som övermannar och dödar sina angripare och svårt sårad söker skydd bakom stadens klostermurar. Riddaren bär på en fruktansvärd statshemlighet. Den här händelsen flätar samman barnens liv. Genom romanen följer vi sedan deras liv. Ralph blir riddare och kämpar på bloddränkta slagfält. Merthin reser ut på kontinenten för att lära sig nya byggtekniker, Caris söker sig till läkekonstens förbjudna hemligheter, blir nunna och feminist och pionjär inom medicin och Gwenda försöker bara överleva.
Det är berättelse om kärlek och hämnd, ärelystnad och hjältemod. Författaren skildrar en brokig och myllrande mustig medeltidsvärld av pompösa potentaters makthunger, religiös fanatism, okunskap och den vanliga människans försök att klara vardagen. Och han gör det alldeles utmärkt. En eloge till hans arkitekturhistoriska kunskap och att att han hanterar den arkitektoniska terminologin på ett lättfattligt och intresseväckande sätt.
En värld utan slut är lättläst och helt oöverträffad som boklig avkoppling. Och jag ville egentligen aldrig att den skulle ta slut...
Trevlig läsning
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar