Arbetarbladet tog med sig chefen på Konstcentrum och en uttalad konsthatare med ut på stan för att samtala om den offentliga konsten i Gävle. Inget fel på idén eller genomförandet. Men det blev en artikel på ungefär på den nivå man kunde förvänta sig. Där konsthataren, till vardags gymnasielärare, uttrycker sin syn på konst. En syn med tydliga gränser. Bra eller Dåligt. Svart eller Vitt. Och där konstchefen försöker förklara bakgrunder. Ingen dialog. Bara två ståndpunkter. På varsin sida.
Jag tycker det är bra att man ifrågasätter ALLT som görs med offentliga medel. Om inte annat kan enprocentregeln, där - när den tillämpas - en procent av kostnaderna för ny, om- eller tillbyggnad i offentliga miljöer går till konstnärlig utsmyckning, väcka reflektion om vad även de övriga 99 procenten går till.
Men såna här artiklar gör mig mörkrädd. Den låga nivån. Och jag saknar en fråga tillbaka till konsthataren. Som gymnasielärare, är det ett sånt förhållningssätt han vill förespråka för sina elever? Att saker och ting är svart eller vitt. Inga nyanser. Inga alternativa tolkningar, upplevelser än de man själv har? Allt utom det som passar i sin egen referensram kan förkastas som skit?
Och fortsättningen sedan. Utspelet från den moderate politikern, att om han kommer till makten ryker den rosa jeepen, en del av konstverket Priapos trädgård. Jag bryr mig inte om partifärgen utan konstaterar: En sån korkad klåfingrig politiker! Och sitter i Kultur- och fritidsnämnden gör han också.
Hur var det möjligt att Gävle för bara några år sedan kunde ha en sån fantastisk ambition som att bli europeisk kulturhuvudstad? Handlade allt om platsmarknadsföring? Var det bara Mats Öström som verkligen trodde på det, såg möjligheterna och brann för idén?
Arbetarbladets kulturreporter Kristian Ekenberg gör ett gott jobb att svara den moderate bakfoten. Redaktören Bodil Juggas gör det också mycket bra när hon lyfter allt annat som är så mycket mer att bli upprörd över. De kommersiella symbolerna i det offentliga rummet. Reklamen som förvandlar, nej reducerar medborgaren till en kund.
En motbild:
En motbild:
Den här morgonen läser jag en fin intervju på unt.se av Lisa Irenius med Leif Zern, mångårig teaterkritiker på DN och aktuell med sin självbiografi Kaddish på motorcykel. Hans bok handlar om uppväxten i 1950-talets Stockholm. Som barn till judiska flyktningar efter andra världskriget var han del av en minoritetgrupp i en tid när majoritetsamhället var en självklarhet. Identiteten formades av det lika självklara innanförskapet i den judiska traditionen som utanförskapet i det svenska.
UNT-intervjun med Leif Zern handlar om medborgarskap, och om riskerna att betrakta människor utifrån tillhörigheter som etnicitet och religion. Det kan missbrukas, säger han.
UNT-intervjun med Leif Zern handlar om medborgarskap, och om riskerna att betrakta människor utifrån tillhörigheter som etnicitet och religion. Det kan missbrukas, säger han.
“Utanför hemmet ska vi framför allt vara medborgare. Medborgarskapet bygger inte på grupptillhörighet: ta bort språk, religion, kultur, bakgrund - allt det särskilda som en person föds in i - och kvar blir det universella, medborgarskapet.”
Leif Zern menar att tillgången till språket är avgörande för integration och en förutsättning för ett aktivt medborgarskap, men “...det får inte bli så att språkkunskaper är ett villkor för att räknas som medborgare”.
Han efterlyser mer problematisering. Det finns inga verkliga gemenskaper. Bättre då att känna sig trygg: “Vara trygg med att inte vara trygg, inte veta exakt.” Kollektiva gemenskaper kan aldrig bygga på exakt visshet, som det står i artikeln. Det finns inga klara gränsdragningar.
Och då är vi tillbaka vid den rosa jeepen. Vad den faktiskt står där och pumpar ut för signaler till oss. Om oss själva. Och de andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar