Äntligen Bokfrukost!

I morse hade vi intern bokfrukost, vi som jobbar på Folkbiblioteket i Kulturcentrum. Det brukar vi ha några gånger om året men för mig är det alltid något som kommer i vägen så jag har inte varit med på ett tag. Konceptet är enkelt och man behöver inte jobba på bibliotek för att uppskatta eller förverkliga det:

1. Utse ett par ansvariga som ordnar en enklare frukost: fil, müsli, bröd, ost, grönsaker, kaffe/thé, juice.
2. Alla uppmanas ta med ett par böcker att tipsa om. 
3. Obligatorisk närvaro men frivilligt att tipsa.

Så har vi haft det i rätt många år nu. För ett par år sedan började vi också anordna bokfrukostar för alllmänheten, med ett lite annat upplägg. Men de interna bokfrukostarna lever kvar.

Den här morgonen kom vi att prata en hel del om ungdomsböcker, av det slaget att de lika gott kan läsas av vuxna. Och passande nog var en av böckerna som det tipsades om en alldeles ny bok utgiven som heter
"Unga böcker för alla åldrar" där Elise Karlsson går igenom ett antal titlar där den främsta målgruppen råkar vara ungdomar men som kan läsas med stort nöje även av äldre än så.

Den har vi förstås här på bibblan. Om du frågar snällt kan du få kasta ett öga i den och låta dig inspireras.

De här böckerna pratade vi om på dagens bokfrukost. Finns att låna på bibblan eller beställa via helgebiblioteken.se

Neal Shusterman: Unwind
Maria Nygren: Fjärde riket
Patricia Harman: Barnmorskan i Hope river
Hilary Boyd: Torsdagarna i parken

Emylia Hall: Sommarboken
Bodil Malmsten: Mitt första liv
Colum McCann: Dansare
Jojo Moyes: Livet efter dig

Annika Persson: Jag vill ju vara fri. En bok om Lena Nyman.
Hunter S. Thompson: Romträsket
Magnus Nordin: Avgrundens änglar
Kerstin Lundberg Hahn: Skuggan i väggen

Arne Norlin: Motståndarna
Philip Teir: Vinterkriget - en äktenskapsroman
Ann-Christine Kihl: De överlevande från Råttedammer street
Martin Olczak: Akademimorden

Helena von Zweigbergk: Ur vulkanens mun
Anna Laestadius Larsson: Barnbruden
Lena Einhorn: Blekingegatan 32
Tin Andersén Axell: Djävla älskade unge!

Ivar Lo-Johansson: En arbetares liv
Moshin Hamid: Så blir du snuskigt rik i det snabbväxande Asien
Anthony Marra: Definitionen av liv

Filmer:
Jakten. Regi: Thomas Vinterberg (Festen, It´s all about love) med bland andra Mads Mikkelssen och Alexandra Rapaport.
3096 dagar. Regi: Sherry Horman med bland andra Antonia Campbell-Hughes

Äntligen Bokfrukost!

Och dagarna är som små sekler av Göran Greider

Jag läser och tycker mycket om Göran Greiders senaste diktsamling: Och dagarna är som små sekler. Över huvud taget är ju Greider rätt underbar, som politisk person och poet. Det känns fint att han är därute. Oförtröttlig som det verkar. Evigt iakttagande, analyserande. Hans klokskap och idealism.  Känslan är att vi behöver honom - vad man än själv råkar ha för politisk hemvist.

Den här boken rymmer ett par vad han kallar "Årstasviter". Skrivna i och om Årsta i utkanten av Stockholm. Om man ska kalla detta dikt vet jag inte. Mer dagbok. Vardagslivet tränger på, in i de politiska reflektionerna. Det handlar om det som händer i förorten Årsta. När den blev en del av Stockholm. Segregationen som hände. På ett ställe hånas Greider av en taxichaufför efter att ha påstått Årsta vara en förort. Nu en del av innerstan. Och Årstaskogen ett helgnöje för stadens innevånare.

Greider ser förstås lösningar, lika spännande och rätt som omöjliga. Som jag ändå delar, hur drömmande det än må vara. Som i den här, om att Stockholm bara är en konstruktion. Ett maktspråk.

Slå sönder Stockholm!
Var fjärde svensk bor i Stockholm,
men Stockholm är en konstruktion
som kan plockas isär och slås isär.
Splittra Stockholm i de rika områdena
och de fattiga områdena
i normalinkomsttagarområdena
och de verkliga solsidorna
så att löntagarstaden och arbetslöshetsstaden
och den ojämlika staden blir synlig!
När den staden blir synlig
kommer också några av de blåa
områdena att svagt skifta färg - plötsligt
får de höra om en ny idé om samhället
och Leviathan skiftar ansikte

Här finns också ett gäng dikter skrivna i Dala Floda, nära jobbet som chefsredaktör på Dala-Demokraten. Där naturen blir mer närvarande. Glesbygdens problematik. Hur allt strömmar mot städerna, makten, berättelserna, tolkningsföreträdet. Men spåren av samhällsutvecklingen, den politiska agendan blir också lite mer synlig: "Nej landsbygden är inte i kris. Det är bara så att det är här som krisen visar sig"

Och en sorts mysticism jag känner igen från en av mina favoritpoeter, Gary Snyder. Naturen nära själen, kontra stadens möjligheter för självförverkligande. Bli nån annan än vad landsbygden vågar ge rum för:

Den som har hemligheter
ger sig av till de underbara städerna.
Men de som återvänder till fälten
skogarna och de smala vintervägarna
gör det för ögonblickens skull:
det egna livets slingrande band i solen
imperierna sedda från ett skogsbryn.

Mer om Göran Greider i den här fina intervjun om skrivande:
 http://spraktidningen.se/artiklar/2013/08/greiders-stora-skrivargladje

Marcus Strand
Bibliotekarie, Sandvikens folkbibliotek

Och dagarna är som små sekler av Göran Greider

En fest för livet

Utan att vara någon snabbläsare förmår jag ändå läsa om Ernest Hemingways En fest för livet på en dag. Utgiven några år efter författarens död för egen hand kom den här boken ut i handeln. Ett gäng minnesbilder från åren i Paris. Med första frun, Hadley. Den engelska titeln vacker också den: A moveable feast.

Hemingway måste vara en av få författare som gjort sitt bästa arbete ute i folkvimlet på caféer. Så skapades i alla fall myten. Jag vet inte om han läses så mycket i dag, utanför de obligatoriska kurslistorna på litteraturutbildningarna, men kanske ligger lockelsen i att läsa Hemingway i att han verkligen levde ut författardrömmen; att vistas mitt i ett flöde, där det händer och skriva ned sin historia och allas historia medan livet pågår omkring, världen förändras framför ens ögon.

När han inte skriver läser han klassikerna och sin tids största. Han gör sitt yttersta för att bli lika bra som Tolstoj, Turgenjev, Tjechov. Hadley lämnas med barnet när Hemingway söker sin röst, sitt uttryck. Men man tror honom när han skriver att de var lyckliga då, tiden tillsammans i Paris.

En av få saker man kan önska sig tillbaka att vara 20 igen är att ha Hemingways noveller olästa. Framför en. Nu är det inte så, det känns inte som de fungerar vid 39. Hur bra böcker som I vår tid och Män utan kvinnor än är. Jag vårdar minnet av de läsupplevelsern ömt! Unnar dem alla unga som ännu ej upptäckt. Men En fest för livet fungerar. Bra bok. Lite tarvlig mot kollegor som Scott Fitzgerald och andra nu närmast bortglömda. Snart kanske han är det själv, något som verkade otänkbart när han skrev den här boken och lade undan den.

Marcus Strand
Bibliotekarie, Sandvikens folkbibliotek

En fest för livet

En rosa jeep i industriland

Har vi i Gästrikland inga större problem än en rosa jeep i en rondell? Eller ett blixtlås på Stortorget i Gävle? Inte den höga arbetslösheten? Den låga utbildningsnivån? Synen på kunskap, lärande, utveckling, på omvärlden och det som är främmande? 

Arbetarbladet tog med sig chefen på Konstcentrum och en uttalad konsthatare med ut på stan för att samtala om den offentliga konsten i Gävle. Inget fel på idén eller genomförandet. Men det blev en artikel på ungefär på den nivå man kunde förvänta sig. Där konsthataren, till vardags gymnasielärare, uttrycker sin syn på konst. En syn med tydliga gränser. Bra eller Dåligt. Svart eller Vitt. Och där konstchefen försöker förklara bakgrunder. Ingen dialog. Bara två ståndpunkter. På varsin sida.

Jag tycker det är bra att man ifrågasätter ALLT som görs med offentliga medel. Om inte annat kan enprocentregeln, där - när den tillämpas - en procent av kostnaderna för ny, om- eller tillbyggnad i offentliga miljöer går till konstnärlig utsmyckning, väcka reflektion om vad även de övriga 99 procenten går till.

Men såna här artiklar gör mig mörkrädd. Den låga nivån. Och jag saknar en fråga tillbaka till konsthataren. Som gymnasielärare, är det ett sånt förhållningssätt han vill förespråka för sina elever? Att saker och ting är svart eller vitt. Inga nyanser. Inga alternativa tolkningar, upplevelser än de man själv har? Allt utom det som passar i sin egen referensram kan förkastas som skit?

Och fortsättningen sedan. Utspelet från den moderate politikern, att om han kommer till makten ryker den rosa jeepen, en del av konstverket Priapos trädgård. Jag bryr mig inte om partifärgen utan konstaterar: En sån korkad klåfingrig politiker! Och sitter i Kultur- och fritidsnämnden gör han också.

Hur var det möjligt att Gävle för bara några år sedan kunde ha en sån fantastisk ambition som att bli europeisk kulturhuvudstad? Handlade allt om platsmarknadsföring? Var det bara Mats Öström som verkligen trodde på det, såg möjligheterna och brann för idén?

Arbetarbladets kulturreporter Kristian Ekenberg gör ett gott jobb att svara den moderate bakfoten. Redaktören Bodil Juggas gör det också mycket bra när hon lyfter allt annat som är så mycket mer att bli upprörd över. De kommersiella symbolerna i det offentliga rummet. Reklamen som förvandlar, nej reducerar medborgaren till en kund.

En motbild:

Den här morgonen läser jag en fin intervju på unt.se av Lisa Irenius med Leif Zern, mångårig teaterkritiker på DN och aktuell med sin självbiografi Kaddish på motorcykel. Hans bok handlar om uppväxten i 1950-talets Stockholm. Som barn till judiska flyktningar efter andra världskriget var han del av en minoritetgrupp i en tid när majoritetsamhället var en självklarhet. Identiteten formades av det lika självklara innanförskapet i den judiska traditionen som utanförskapet i det svenska.

UNT-intervjun med Leif Zern handlar om medborgarskap, och om riskerna att betrakta människor utifrån tillhörigheter som etnicitet och religion. Det kan missbrukas, säger han.

“Utanför hemmet ska vi framför allt vara medborgare. Medborgarskapet bygger inte på grupptillhörighet: ta bort språk, religion, kultur, bakgrund - allt det särskilda som en person föds in i - och kvar blir det universella, medborgarskapet.”

Leif Zern menar att tillgången till språket är avgörande för integration och en förutsättning för ett aktivt medborgarskap, men “...det får inte bli så att språkkunskaper är ett villkor för att räknas som medborgare”.

Han efterlyser mer problematisering. Det finns inga verkliga gemenskaper. Bättre då att känna sig trygg: “Vara trygg med att inte vara trygg, inte veta exakt.” Kollektiva gemenskaper kan aldrig bygga på exakt visshet, som det står i artikeln. Det finns inga klara gränsdragningar.

Och då är vi tillbaka vid den rosa jeepen. Vad den faktiskt står där och pumpar ut för signaler till oss. Om oss själva. Och de andra.

Marcus Strand, Bibliotekarie, Sandvikens Folkbibliotek

En rosa jeep i industriland

Myten om internet

Myten om Internet red. Pelle Snickars och per Strömbäck är en antologi med nio kortare texter av olika författare, journalister, forskare och aktivister som utgör inlägg i den ständigt aktuella debatten om internet. Vår användning av internet förknippas gärna med frihet, öppenhet och yttrandefrihet men stämmer det verkligen? Varje kapitelförfattare debatterar jättarna Google, Apple, Facebook, Twitter med flera och den makt dessa företag har, men även myten om denna makt. Debatten pågår ständigt och även om det inte är något nytt, eller något som många aktiva internetanvändare inte känner till längre, så behöver vi ändå påminna oss om det. Jag tänker också att nästan alla kapitel handlar om hur oreglerat internet är. Att gränser inte finns, eller inte har uppfunnits ännu. Det är som att vi är nya på jobbet som maskinister vid en maskin som vi inte riktigt vet hur den fungerar eller vad den är kapabel till.

En av texterna är Mariam Kirollos kapitel Revolutionen bortom 140 tecken, myten om Twitter-revolutionen  där hon ifrågasätter de sociala mediernas påverkan under den arabiska våren. Revolutionen har oftast kallats för Twitter- eller Facebookrevolutionen men Mariam Kirollo är tveksam. 1,5 pomille av Egyptens befolkning är registrerade Twitteranvändare. Det som snarare givit fart och kraft till revolutionen är martyrerna och alla de som är beredda att dö för sitt land. Men självklart har de sociala medierna haft betydelse, men som kommunikationsverktyg för mobilisering och nyhetsspridning. Men det blir missvisande att sätta de sociala medierna vid piedestalen, det är bara skaparna till dessa som gynnas. Man måste skilja på verktyget och budskapet. Verktyget är inte detsamma som budskapet.

Ett annat intressant kapitel som är skrivet av Anders R. Olsson handlar om Myten om integriteten. Man kan väl konstatera att vår integritet på nätet får stå tillbaka för den smidighet som många smarta digitala lösningar ger. Det är de personliga uppgifterna företagen vill åt när man som användare ska registrera sig. Om många olika typer av tjänster tillhandahålls av ett och samma företag kan de dessutom lättare kartlägga sina användare. Anders R. Olsson vänder på det hela och menar att vi är för rädda för att lämna ut information om oss på nätet. Vem som helst skulle kunna skugga oss en hel dag och få långt mycket mer information om oss under en hel dag än de uppgifter vi lämnar på nätet. Information om hur vi går, pratar, luktar, och för oss. Vem som helst skulle kunna samla in mängder av uppgifter om oss, men det tänker vi inte på menar han.

Å andra sidan. Det är ju inte uppgifterna i sig som är farliga. Det är hur de skulle kunna användas. Av ett företag med en massiv databas med uppgifter om mängder av människor skulle kunna missbrukas på ett enklare sätt än av någon enskild detektiv att bli förföljd av.

Alla antologier är läsvärda. Låna, läs, begrunda och diskutera med din omgivning, vi behöver ett mer medvetet nätanvändande.

Linnéa Forslund

Sandvikens folkbibliotek

Myten om internet

Kött

Under skinnet av Michel Faber

Tänk dig att du är i Skottland. Vi snackar nog högländerna. Ödetrakter. Det regnar nästan hela tiden och det är kargt. Men det är vackert. Du är på väg mellan två platser och du liftar längs motorvägen. Står där med tummen i det bistra landskapet.

Hoppas på skjuts och när den kommer är det en ung tjej som stannar, i en risig bil och håret tilltrasslat ner i pannan och enorma glasögon så egentligen kan du inte se hur hon ser ut. Om hon är söt eller så. Bara att hon har stora bröst som verkar helt malplacerade på den späda kroppen, liksom ditopererade. Och det var ju lite synd. Inte alls snyggt. Onödigt. Att se så där vanställd ut.

Ganska skum tjej. Ovårdad. Kanske är hon ett psykfall. Men å andra sidan är det ju rätt troligt att hon tänker detsamma om dig. Så ni kallpratar, eller rättare: Hon frågar ut dig. Känner du någon här? Är det någon som väntar på dig? Du borde förstå att hon försöker lista ut om det är någon som skulle sakna dig inom en vecka om du försvann i detta nu. Men innan du kommer så långt i tankarna har hon slutat. Och det sista du hinner reagera på är att hon drar i en spak vid ratten du aldrig sett på en bil förut. Något hugger till i dig, du känner något vasst (en kanyl?) från sätet du sitter på och sen blir det svart.

Du är medvetslös. Hon kör dig tillbaka till gården där männen väntar. De snittar dig, sliter ut tungan, tömmer testiklarna och syr sen ihop dig och du sätts på gödning. Du ska bli mat. En delikatess för människor på avlägsna platser som älskar vodselkött. Just det, du är ingen människa. Människor är högst upp på näringskedjan och har fyra ben medan du bara har två. Du är en vodsel. Utan känslor eller språk. I alla fall är det så människorna tänker om dig.

Michel Fabers "Under skinnet" kan läsas som en allegori över köttindustrin. Vad vi som kallar oss människor gör med djuren. Hur de som sköter djuren och hanterar köttet brutaliseras. Och vad som kan hända när någon ifrågasätter hela hanterandet. I den här boken dyker det upp argument som man brukar förknippa med veganer.

Men förutom det kan du läsa in hur mycket som helst. Boken börjar som en thriller men blir allt mer en historia om utsatthet, att vara offer för omständigheter och miljö, om att längta bort från allt man känner till och det svåra i att bryta sig fri när man inget vet om det liv som ligger utanför.

Man känner med Isserley, den unga kvinna med det mordiska uppdraget att plocka upp muskulösa män längs de skotska motorvägarna. Som har stympats, fått två ben kapade för att kunna gå upprätt. Hon är ett freak bland män som aldrig lämnar gården dit vodslarna förs.

Sen är det en annan sak att boken ibland blir så gastkramande att man får svårt att sova på natten.

Marcus Strand
Bibliotekarie, Sandvikens Folkbibliotek

Kött

Fredagsfilmtips!

Äta sova dö är en brännande aktuell film om det svenska arbetslöshetsträsket. Filmen handlar om den 20-åriga tjejen Raša som bor med sin pappa i en liten bygd i nordvästra Skåne. Hon jobbar på den lokala grönsaksfabriken där de en dag varslar om uppsägning. Sist in först ut, så Raša är en av dem som får gå och nu börjar livet som arbetslös. Men Raša tappar inte modet och visar upp en imponerande drivkraft och uppfinningsrikedom när det gäller att skapa sig jobb. Men hon pendlar mellan uppgivenhet och mod. Magknipet kommer smygande när man ser hur de varslade slussas in i arbetsförmedlingens grepp. Fraser som ”du vet väl att det är du själv som skapar förutsättningarna att få ett jobb”. Eller då jobbcoachen frågar vad alla är bra på och Raša berättar om att hon kan väga 75 gram ruccolasallad med bara en hand. Men det godkänner inte coachen, det är ju så specifikt för det gamla jobbet, färdigheter som inte längre gäller.

Det här är en sådan film där man förstår, utan att det behöver sägas. Ett tecken på ett fantastiskt manus, och fantastiska skådespelare. Filmen vann 4 guldbaggar vid galan 2013. Se den!

Fredagsfilmtips!

Rysare vann Bokjuryn

Den kusliga boken Skuggan i väggen av Kerstin Lundberg Hahn vann Bokjuryn 2012 i kategorin 9-12 år. Alla som har läst Ingelin Angerborns superspännande Rum 213 kommer att älska den här boken!

Mickaela och hennes mamma flyttar in i ett gammalt hus i en norrländsk by. Hennes nya klasskompisar berättar att det spökar i huset. För länge sedan bodde en flicka som hette Elli i huset. Hon drunknade i älven och nu är det hon som spökar. Mickaela kopplar ihop detta med den mystiska skuggan i väggen i hennes nya rum. Skuggan som ser ut som en flicka. Snart händer konstiga saker och Mickaela förstår att Elli vill säga henne något. Superrysligt!

Skuggan i väggen går förstås att låna på biblioteket. Det går också att låna den som e-bok.

I Bokjuryn är det barn och ungdomar som själva röstar på sina favoritböcker. På Barnens bibliotek kan du läsa mer om de olika vinnarna.

Rysare vann Bokjuryn

Att bli en läsare och skriva sig till

Sedan i höstas har ABF i Uppsala län och Gästrikebygden tillsammans med Uppsala stadsbibliotek och Sandvikens folkbibliotek drivit projektet ”Uppsala och Sandviken läser och berättar”. 

Projektet har fått ekonomiskt stöd av Kulturrådet i syfte att uppmuntra läsfrämjande insatser i samarbete mellan folkbibliotek och studieförbund.

Läsambassadörer har utbildats i att leda bokcirklar och på andra sätt arbeta med att väcka intresse för litteratur och läsning bland läsovana. En familjemedlem, en vän, granne eller en arbetskamrat som sällan eller aldrig läser en bok eller besöker ett bibliotek.

Den 13 april var det festlig avslutning på läsambassadörsutbildningen. Våra nyutbildade läsambassadörer fick då möjlighet att träffa författarna Martina Haag, Kristian Lundberg och Victor Rojas under en författardag i Gysinge, och höra dem berätta om sitt skrivande och sitt läsande.

Kanske kom Kristian Lundberg oss närmast, då han berättade hudlöst om sin uppväxt. Fem barn som bor med sin paranoida schizofrena mamma mitt i Malmö utan att någon, samhället, socialtjänsten, reagerade. Om utanförskapet han känt hela sitt, hur erfarenheten att leva ett liv i skuggan också präglat hans vuxna liv. Att sakna kunskaper som andra har. Det kollektiva medvetandet. Att när man faller genom det trygga livet med fast inkomst åter finner sig i samma situationer, och samma förnedring, som då.

Och vanmakten; att inte ha mandat att bestämma över sitt eget liv. Om motståndet att läsa som finns där och byggs på av att mamman hävdar att om du läser blir du sinnessjuk. Som Fröding.

Så när Kristian är 13 och i skolan skickas till skolbiblioteket som straff (!) är det först efter 30-talet såna straff som han "av ren leda" tar ned en bok från en hylla och börjar läsa. Som råkar vara Frödings samlade dikter, med författaren i nattsärk och vilt skägg på omslaget.

Hur att bli en läsare också betydde att gå från offer till aktör. Att ställd inför ett val till slut välja sluta vara offer, och ta tag i sin situation. Bli en aktör genom att sluta läsa planlöst, i stället använda läsandet som byggklossar.

Människovärde: genom läsandet erövra språket, ta kontroll, makt över sitt liv. Och om berättelsen om sitt liv. Så det spelar ingen roll om han får eller inte får ge ut några fler böcker. Pengar finns ändå inte att tjäna på det. Men att äga språket är att äga möjligheten att genom ord bearbeta upplevelser från förr, och nu. Det gör all skillnad.

Så när han åter jobbar i Malmös hamn, på vad som kallas yarden, är det också han som ser ett annat Sverige än när han sist jobbade där. Och kan skriva den boken. Ta sig därifrån eller i alla fall inte sjunka ner. För språket finns där, möjligheterna, makten över orden och livet, berättelsen.

Och nu har han skrivit boken En hemstad, om sitt Malmö och vännerna han hade men som nu alla dött efter liv i kriminalitet. Men det viktiga är inte berättelsen om Kristian och hans vänner. Utan den om det nya Sverige, som växer fram i skuggan utan skyddsombud och rättigheter för de som gör jobbet numera är anställda på bemanningsföretag och då gäller inte samma lagar regler.

Makt och vanmakt.

Kristian rundar av, kanske för att vi i publiken är en sån mix av industriarbetare, Metallare, Fas 3:are, arbetslösa, invandrare, kulturarbetare och folkbildare med att prata om vikten av filialbibliotek i ytterområdena. Hur den där ensamma bibliotekarien med sina frågor, "har du läst den och den", också gav den unge Kristian en annan identitet än den som bil- och mopedtjuv. Den som läsare. Att bli en läsare och genom att erövra språket bli till.

Så enkelt, och så märkligt svårt i en tid som vår.

/Marcus Strand, Sandvikens Folkbibliotek

Ps. Bilderna från Gysinge är tagna av Anneli Pirinen.

Att bli en läsare och skriva sig till

Ravioli av Klas Östergren

Serien Novellix är en kul satsning: en novell per bok, fyra böcker ges ut åt gången fyra gånger om året. Det blir tunna böcker som lätt försvinner i bokhyllorna på ett bibliotek.

Bland de fyra som utgavs i februari fanns en nyskriven novell av Klas Östergren. Baksidestexten som är ett utdrag från novellens inledning säger kanske en del:

Inne i futten hängde blåkläder att låna. Där stod åtta lådor med nittiosex konservburkar med ravioli. Det skulle bli vår lunch i sex veckor framöver. Det fick också bli titeln på den här berättelsen, även om det funnits alternativ som kanske var mer adekvata. Som "Gjutarfrossa", "Den förälskade timmermannen" eller "Kärlek och tjuvlarm".

I Ravioli är jaget samma som Klas Östergren, författaren. Det är ett välkänt berättargrepp för oss som läser Östergren, vi känner igen det från ett flertal av hans tidigare verk. Här knäcker författaren extra som byggarbetare i något av Stockholms mer fashionabla villakvarter. Tillsammans med sin byggkollega blir han därmed ofrivilligt vittne till när byggmästaren själv förälskar sig i uppdragsgivaren, frun i huset.

Omisskännlig Östergrenhistoria, en berättelse om högmod, skam och fullständigt osentimental och utan nåd.

Finns snart att låna på helgebiblioteken.se. Redan nu möjlig att ladda hem som e-bok.

Marcus Strand
Sandvikens Folkbibliotek

Ravioli av Klas Östergren